SAOL
publicerad: 2015
förråa
för·råa
verb
~de ~t • göra råare, brutalisera; till 1rå 3
| Finita former | |
|---|---|
| förråar | presens aktiv |
| förråas | presens passiv |
| förråade | preteritum aktiv |
| förråades | preteritum passiv |
| förråa | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att förråa | infinitiv aktiv |
| att förråas | infinitiv passiv |
| har/hade förråat | supinum aktiv |
| har/hade förråats | supinum passiv |
| Presens particip | |
| förråande | |
| Perfekt particip | |
| en förråad + substantiv | |
| ett förråat + substantiv | |
| den/det/de förråade + substantiv | |
SO
publicerad: 2021
förråa
förråade förråat
verb
förrå´a 
●
göra brutalare
någon/något förråar (någon)
någon förråar (någon)
något förråar (någon)
den förråande våldsporren
belagt sedan 1850
förråaförråande
SAOB
publicerad: 1927
FÖR- ssgr (forts.):
(II 1 b γ) FÖR-RYKA, -ning (Wikforss 2: 884 (1804), Heinrich (1814)). [jfr d. forryge, t. verrauchen] (†) ryka bort; bortgå i rök. Naturlig Salmiak .. förryker helt och hållit. Retzius Min. 60 (1795). Tiden 1848, nr 116, s. 4. —
(II B) -RYMMA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v.1, -rymning (†, Franzén Minnest. 2: 237 (1826), Meurman (1846)); jfr FÖR-RYMMARE. [fsv. forryma]
1) (numera bl. ngn gg arkaiserande) tr.: rymma från (ett ställe l. land o. d., en person, ett åliggande o. d.) l. ur (fängelse, tjänst o. d.), övergiva (en ort, en person, en tjänst o. d.). (De) haffwe förrymtt theris fängelsse. HH XIII. 1: 294 (1567). At han 4 Ressor hafuer förrymbt sin tienst. VRP 1628, s. 299. Han hafuer förrijmbdt både sitt fäderneslandh och Echtenskap. VDAkt. 1669, nr 118. Förrymma sin post. Sahlstedt (1773). Att han förrymt negerdrottningen. Bååth WagnerS 4: 43 (1908).
2) intr.: löpa sin kos, fly, rymma (från l. till ett ställe o. d.); om krigsman l. krigsfolk o. d.: desertera; numera (utom ngn gg arkaiserande) nästan bl. i p. pf.: som rymt (från orten l. landet osv.), förlupen, avviken; äv. substantiverat. En förrymd fästningsfånge, gäldenär. (Henric Larsson o. hans syskon som) till Suerige förrympt haffua. BtFinlH 2: 213 (1588). När någon knecht förrymmer. Gustaf II Adolf 42 (c. 1620). Then öfwergifne (makan söke) Biskopen och Capitlet, och warde skild wijd then förrymde. Kyrkol. 16: 8 (1686). Hvarför har ni förrymt från ert castell? Atterbom LÖ 2: 273 (1827). Förrymda slafvar. Rydberg Ath. 189 (1859). Förrymdt sjöfolk. 2NF 31: 189 (1920).
(II B) -RYMMA, v.2 (†) inrymma, medgiva. At the honom saadana dagtinghan forrympdt haffua. GR 2: 170 (1525). —
(II A) -RYMMA, v.3 [fsv. forryma, av mnt. vorromen; jfr t. rühmen samt RÖMA o. FÖR-RÖMMA] (†) berömma sig, skryta (av ngt). Ehuru tu sielff vthaff tin .. stoora troo, förrymmer. Muræus Arndt 1: 66 (1647). —
-RYMMARE. [vbalsbst. till FÖR-RYMMA, v.1] (†) rymmare, desertör. Oförpassat tienstefolck och förrymmare. 2RARP 5: 718 (1726). Cygnæus 6: 360 (1865). —
(II 3 c) -RYSKA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade; -ning. göra l. förvandla till rysk; sätta rysk prägel på; särsk. med avs. på landsdel l. folk o. d. med tanke på språk, institutioner, lagar, seder o. d.; ofta i p. pf. ss. adj. Du lågtänkta, förryskade, gemena Helsingfors. ZTopelius (1834) hos Vasenius Top. 2: 68. (Ryssland) förryskar Pohlen. Crusenstolpe Ställn. 1864, dec. s. 7. (Den finska) värnpliktslagen förryskas. AFörsvarsfÅ 1901, s. 94. Till största delen ha de karelska områdena blivit helt eller halvt förryskade. Nordenstreng EurMänRas. 256 (1917).
Ssg: förrysknings-politik. 2NF 2: 20 (1904). Förryskningspolitiken mot Finland. Därs. 19: 526 (1913). —
(II 3) -RÅA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade; -else (föga br., SDS 1902, nr 322, s. 2), -ing (föga br., VKyrka 2: 171 (1917)). [jfr d. forraa(e), t. verrohen] göra (mera) rå l. brutal l. simpel l. grov; brutalisera, försimpla, förgrova; i pass. äv. med intr. bet.: bliva (mera) rå osv.; äv. i p. pr. ss. adj. Utöva en förråande invärkan, värka förråande (på ngt). Rydqvist SSL 1: 53 (1850). Med kvinnans förråande och förgrofvande ha vi .. ingen sympati. AB 1897, nr 210 A, s. 3. Kriget förråar. Hedin 1Varn. 22 (1912). När det andliga livet förråas. Heidenstam Vad vilja vi 29 (1914). —
(I 2) -RÅD3~2, sbst.1, n. ((†) m. l. f. GR 14: 77 (1542)) [fsv. forradh; jfr d. forraad, isl. forráð, mnt. vorrat. Jfr FÖRE-RÅD] († utom i det nedan anförda ordspr.) råd som lägges l. gives l. beslut som fattas i förväg; förtänksamhet, förutseende. På thet wij .. motte .. haffua godh acktung och tilsyn (på all)e saker (dvs. allt vad som händer), och sittie alztingis vdj godh förråd. GR 14: 77 (1542). (Jag) håller .. thet så skeedt wara aff Gudh then helgha andas besynnerligha förrådh. LPetri DialMess. 127 a (1542). Dens. Œc. 26 (1559). Schenberg (1739). särsk. i ordspr. förråd är bättre än efterråd. Lind (1749). jfr: Om förråd voro så god som effterRåd, så voro icke så mång Oråd. VDAkt. 1721, nr 84. —