SAOL

publicerad: 2015  
gnola
gnola verb ~de ~t • små­sjunga, nynna
Finita former
gnolarpresens aktiv
gnolaspresens passiv
gnoladepreteritum aktiv
gnoladespreteritum passiv
gnolaimperativ aktiv
Infinita former
att gnolainfinitiv aktiv
att gnolasinfinitiv passiv
har/hade gnolatsupinum aktiv
har/hade gnolatssupinum passiv
Presens particip
gnolande
Perfekt particip
en gnolad + substantiv
ett gnolat + substantiv
den/det/de gnolade + substantiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
gnola gnolade gnolat
verb
gno`la
● sjunga utan ord vanligen med slutna läppar
JFR nynna, 2tralla
smågnola
någon gnolar (något) någon gnolar (på något)
medan han diskade gnolade han på en visa
belagt sedan 1712; ljud­härmande; jfr ur­sprung till gnöla
gnolagnolande, gnol
Till SO

SAOB

publicerad: 1929  
GNOLA gnω3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (i bet. 1 a, föga br., Bremer Grann. 1: 219 (1837), Almqvist Pal. 42 (1838)); jfr GNOL.
Etymologi
[jfr sv. dial. gnola (i bet. 1 a), ävensom GNÖLA; besläktat med GNO (jfr d. o. III) o. GNY]
1) i fråga om ljud.
a) sjunga med tillsluten mun l. mellan tänderna, varvid luften helt resp. delvis passerar gm näsan, sjunga med dämpad röst o. oartikulerat l. utan (tydliga) ord, småsjunga för sig själv, ”nynna”; ofta med obj. l. prep.-bestämning med på, betecknande det som ngn ”gnolar”; äv. bildl.; jfr GNÖLA 1. Spegel (1712). Jag sitter i mit tiäl en dag i ro och gnolar. Kolmodin QvSp. 1: 15 (1732). Middagsvinden gnolar / svagt sig själf till ro. Levertin Salomo 49 (1905). Brundin gnolade på en visstump. Siwertz Sel. 1: 75 (1920). Tvenne eleganta ynglingar .. gnola varietévisor. Bergman JoH 278 (1926). — jfr HALV-, SMÅ-GNOLA.
b) (†) gnälla, gnöla (se d. o. 2, 3); äv. i fråga om frambringande av gälla, mer l. mindre missljudande toner på pipa o. d.; jfr GNY, v. 2. Bureus Suml. 59 (c. 1600). Du Stympare, plägde ju .. / .. gnola på pipor af halm-strå. Nicander VirgEcl. 17 (1752). När knotet sitter och gnolar allen, / Må Hoppet då gifva oss lagar! SP 1792, nr 228, s. 2. En flicka .. vaktade får och gnolade på ett Bockben. SvLitTidn. 1820, sp. 86.
2) (i vissa trakter, vard.) överfört på känselförnimmelse: värka ihållande, men svagt o. obestämt (dovt), mola, molvärka, ”borra”; oftast opers.; jfr GNO II, GNY, v. 4. Schulthess (1885). Gnolande hufvudvärk. UpsLäkF 1888—89, s. 277. Det molar och gnolar i hans huvud, han brukar aldrig ge akt på den värken. Koch Arb. 321 (1912).
Särsk. förb. (till 1 a; föga br.): GNOLA FRAM10 4. gnolande sjunga (ngt). Knapt viste Prästen .. hvad det var, som han mumlade och .. gnolade fram utur sin Mässebok. SvMerc. 1: 627 (1756). Posten 1769, s. 410. —
GNOLA EFTER10 32, äv. 40. Trägårdsdrängen gnolade efter (när de andra sjöngo). Bellman SkrNS 2: 372 (1782). Hedenstierna Marie 131 (1896).
Ssg: GNOL-VÄRK, r. l. m. (i vissa trakter, vard.) till 2: molande värk. Sandberg GHusH 132 (1897).
Avledn.: GNOLIG, adj. (†) till 1 b: gnällig? Den väl kipiga munnen dras upp .. till ett gnoligt hväsande ord (om tyskar). Wallin Bref 210 (1849).
Till SAOB