publicerad: 1929
GNY gny4, v. pr. ind. sg. -r ((†) pres. sg. -er KyrkohÅ 1904, s. 196 (1595), Rudbeck Atl. 3: 278 (1698)), pl. 1 o. 3 pers. gny, 2 pers. -n; p. pr. -ende gny3ende2; ipf. -dde gnyd3e2; sup. -tt gnyt4. vbalsbst. -ENDE; jfr GNY, sbst.
Ordformer
(gny(y) 1541 osv. gnya 1681—1819)
Etymologi
[jfr d. gny, isl. gnýja]
1) ihållande giva från sig ett starkt ljud, ljuda starkt o. ihållande; ofta opers.
a) (†; se dock α, β) bullra, dåna, larma; jfr GNY, sbst. 1 a. Branden gnydde och brakade vti Skogen. Sylvius Curtius 451 (1682). Gnyn i klippor alt omkring! Eurén Kotzebue Cora 89 (1794). Lustigt är att gunga / Fram på vågen, / Höra stormen sjunga, / Svallet gny. Wallin Vitt. 2: 123 (1821). — särsk.
α) (i vitter stil, numera föga br.) i fråga om vapen: slamra o. rassla, braka; äv. bildl., om krig l. strid. Alt aff vapen gnyr. Lagerlöf Vitt. 21 (1682). Vapnen gny. Tegnér (WB) 1: 150 (1805). När striden gnyr öfver slätten. Geijerstam Sat. 17 (1892).
β) (numera bl. i vitter stil, ngt ålderdomligt) i fråga om levande varelse(r), numera nästan bl. i fråga om person(er) l. samling av personer: larma, stoja, väsnas, föra oljud; äv. bildl. SvForns. 2: 259. Kärngar, Drängiar .. / .. dansa, .. ghlamma, gny. Stiernhielm Fägn. 103 (1643, 1668). Hela Capitlet grinar och gnyr. Bellman 1: 76 (1769). Oinridna fålar, / Som slå bakut och gny och gnägga gällt. Hagberg Shaksp. 12: 384 (1851). Bååth GrStig. 171 (1889; bildl.). Före honom gnydde och glammade .. (i hemmet) icke färre än sju barn. Gellerstedt i 3SAH 16: 16 (1901). — särsk. i numera obrukliga uttr. Iagh wil haffua them tilhopa såsom en hiord vthi itt fårahws, .. så at thet skal gnyy aff menniskiom. Mika 2: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: så att där uppstår ett gny av människor). Soldaten gnyr af mod. Remmer Ces. 2 (1829).
b) (i vitter stil, numera föga br.) med subj. betecknande ljud (numera nästan bl. buller, brus, förr äv. tordön, sång o. d.): ljuda starkt o. ihållande. Bellman 2: 69 (1777). Tordönet gnyr. Lantingshausen Young 1: 186 (1787). Omkring mig gnydde verldens brus. Öman Puschkin 23 (1871). Snoilsky 2: 49 (1881).
c) (i vitter stil) i sht i fråga om storm l. vind: vina o. susa, tjuta; ofta opers.; jfr GNY, sbst. 1 b. Linc. Qqq 6 a (1640). Rudbeck Atl. 3: 279 (1698). När stormar gny / Och olycksböljor svalla. Ps. 1819, 196: 4. I luften det gnyr / Af de hurtiga slag, de (dvs. fåglarna) med vingarne slå. Solander Aisch. 6 (1875). Det blåser en vind, / den hvisslar och gnyr kring knuten. Gripenberg Aftn. 21 (1911). Det gnyr i de gamla asparna. Karlfeldt FlBell. 106 (1918).
d) (i vitter stil, mindre br.) gnissla, knirka, knarra, knarka; jfr GNY, sbst. 1 c. Trossarna gny och fogarna knaka, / Böljande berg mot relingen slå. Sätherberg Dikt. 1: 190 (1844, 1862). Det står en flöjel på vårt hus / och gnyr mot nattens väder. Karlfeldt FridLustg. 53 (1901). (Klockaren smyger från läktaren) Trapporna ner, som knarra och gny. Strindberg Fagerv. 313 (1902).
2) (i vissa trakter, vard.) ihållande giva från sig ett klagande l. jämrande ljud, gnälla, kvida, pipa; i fråga om person äv. i överförd anv.: klaga, knota; äv. bildl.; jfr GNY, sbst. 3. Bureus Suml. 59 (c. 1600). VDAkt. 1681, nr 306. Hon .. satt och gret, gnydde och jemrade sig. Carlén Bull. 3: 150 (1847). Hur du skälfver, stackars hund, och gnyr! Wennerberg 3: 58 (1883). En liten gnyende kattunge. Cavallin Kipling Kung 93 (1897). PT 1903, nr 275, s. 3. De flesta av oss .. gnälla och gny över radikalerna. Lindqvist Herr. 105 (1917). Ibland gnydde hennes bittra avund i ord: Det är ju som om jag inte vore mor. Bergman Mark. 59 (1919).
3) (†) knysta, ”mucka”; jfr GNY, sbst. 4. Här emoot torde ingen gny eller tala. Petreius Beskr. 2: 107 (1614). The torde ey tå gny itt ord. Fosz 387 (1621). Böndren (blevo) helt förskräckt och torde intet gny. HFinlÖ 1: 404 (1730). Atterbom LÖ 2: 148 (1827).
4) [överförd anv. av 1 l. 2] (tillf.) ihållande värka, ”mala”; jfr GNO II, GNOLA 2. I märg och led och sena värken gnyr, / och ryggens krökning är sin egen last. Hallström Legenddr. 15 (1908).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content