SAOL

publicerad: 2015  

hänkel

hänkel [häŋ´kel] substantiv ~n hänklar • hand­tag, öra på dryckes­kärl e.d.

Singular
en hänkel	obestämd form
en hänkels	obestämd form genitiv
hänkeln	bestämd form
hänkelns	bestämd form genitiv
Plural
hänklar	obestämd form
hänklars	obestämd form genitiv
hänklarna	bestämd form
hänklarnas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

hänkel hänkeln hänklar

hänkl·ar

substantiv

hänk`el

● hand­tag med två fäst­punkter på kruka och dylikt

SYN. öra 2

belagt sedan 1843; av tyska Henkel; nära besläktat med hänga

Till SO

SAOB

publicerad: 1932  

HÄNKEL häŋ4kel, r. l. m.; best. hänkeln; pl. hänklar.

Etymologi

[av t. henkel, till henken, biform till hängen (se HÄNGA, v.)]

1) (†) krok, hake o. d. (att hänga ngt på). Weste (1807).

2) tekn. handtag l. öra (på drickskärl, karott o. d.). 2 st. Ölmuggar med henkel. BoupptVäxjö 1843. TT 1871, s. 185. Ekhoff StCIem. 192 (1912).

Avledn.: HÄNKLA, v. -ade. tekn. till 2: förse (mugg, glas osv.) med handtag l. öra. UB 4: 419 (1873). 2UB 7: 170 (1903).

Till SAOB