publicerad: 1932
HÄNGA häŋ3a2, v. -er, -de, -t, -d, i ipf. ind. sg. i bet. I äv. (numera bl. i poesi, ävensom starkt bygdemålsfärgat i vissa trakter) hang haŋ4. vbalsbst. -ANDE (se avledn.), -ELSE (†, Linc. (1640), Schultze Ordb. 1677 (c. 1755)), -NING; -ARE (se avledn.); jfr HÄNG, sbst.1
Ordformer
(imper. henck [fsv. hänk] BOlavi 178 a (1578), Messenius Disa 27 (1611). — i bet. I stark böjning: ipf. ind. sg. hän(c)k JMessenius (1629) i HB 1: 83, Verelius Gothr. 46 (1664), SvForns. 3: 136 (1842; i dialektfärgad uppteckning fr. Östergötl.). han(c)k Carl IX Swar B 4 b (1606), VDAkt. 1696, nr 171. hang Fosz 22 (1621), Heidenstam Dikt. 74 (1895), Lundström Sjöfr. 110 (1929: i vers); hångh Gyllenius Diar. 180 (c. 1660). pl. hungo (-e) SthmTb. 14/1 1600, Johansson HomOd. 22: 471 (1845). konj. hunge G1R 9: 277 (1534), BtÅboH I. 4: 9 (1626). sup. hungit (-et) VDAkt. 1670, nr 11, Botin SvSpr. 132 (1777). svag böjning: ipf. hängde (hengde) OPetri MenFall M 7 b (1526) osv.)
Etymologi
[fsv. hängia (ipf. hängde, äv. hänk), sv. dial. hänga (ipf. hängde o. hang, äv., i Östergötl. o. Södermanl., hänk, äv., i Södermanl. o. på Öl., hank), hänga, intr. o. tr.; liksom d. hænge uppkommet gm sammanfall av två l. tre olika ord, dels ett starkt, reduplicerande v.: nor. hanga (ipf. hekk, hang), isl. hanga (ipf. hekk), intr., got. hāhan (ipf. -haihāh), tr., mnt. hān, intr. o. tr., feng. hōn, tr., fht. hāhan, tr., t. hangen, intr. o. tr., o. sannol. äv. ett svagt v. med intr. bet.: isl. hanga (ipf. hangda), motsv. got. hāhan (ipf. hāhaida), feng. hangian, fht. hangēn (jfr äv. fsax. hangōn), dels ett mot det reduplicerande verbet svarande kausativum, som föreligger i nor. hengja, isl. hengia, mnt. hengen, feng. henȝan, t. hängen; av ovisst urspr. — Ipf. hän(c)k (motsv. nor. o. isl. hekk) o. den likalydande imperativen äro kvarlevor av det gamla reduplicerande verbet, hang (hång), hungo osv. (jfr d. hang, hunge, pl., nor. hang, hunget, sup.) analogibildningar efter sådana starka böjningsformer som sprang (språng), sprungo, sang (sång), sungo, till SPRINGA, v., SJUNGA m. fl.; hank är möjl. en gammal sidoform till hänk, men beror kanske snarare på (senare) kontamination av sistnämnda form o. hang. — Jfr GEHÄNG, -HANG, HANGARE, HANGLA, HÅNG, HÅNGLA, HÅNGSE, HÄNG, sbst.1, HÄNGA, sbst., HÄNGE, HÄNGSLA, sbst. o. v.1, HÄNGSLE]
I. intr.
1) intaga den ställning l. det läge en kropp har, då den, nedtill utan stöd, upptill l. med sin övre del är fäst vid l. fasthålles av (om person äv.: håller sig fast vid) ngt som hindrar den att falla, l. då den, (fritt) nedfallande på sidorna, vilar på stång l. streck o. d. varöver den lagts l. kastats; äv. om dörr, grind o. d. som rör sig i horisontell riktning på vändtapp(ar) l. gångjärn; jfr II 1. Hänga och dingla. Hatten hänger där på kroken. Lampan hänger i taket. På väggen hängde en fiol. För dörrarna hänga tunga draperier. Geväret hängde i en rem över axeln. På strecket hängde kläder till torkning. Den där tavlan hänger snedt. Isen hängde i tappar från takskägget. OPetri (c. 1535) i 2Saml. 9: 10. Tå mulen (som Absalom red på) kom vnder een stoor tiock Eek, fastnadhe hans hoffuudh widh Eekena och han bleff hengiande emellan himmel och iord. 2Sam. 18: 19 (Bib. 1541). När som Christi lekamen hank på korset. Carl IX Swar B 4 b (1606). Den Eeken, som nu grinden Henger Vti widh Lilla Tårpet. GullbgDomb. 31/5 1639. Framforslade med hjuldon, böra (mjölk-)kärlen föras hängande. Grotenfelt Mejerih. 15 (1881). Han .. hängde i krokig arm i klädstrecket. Bergman Mark. 45 (1919). På verandan .. hänga blöjor och barnskjortor. Fogelqvist ResRot 82 (1926). — särsk.
a) (vard.) om (kött av) slaktat djur l. villebråd: vara upphängd ngn tid för att bliva (tillräckligt) mör. Gåsen blir bäst, om den får hänga en veckas tid. Langlet Husm. 87 (1884).
b) [med bilden hämtad från slaktad djurkropp som upphänges med huvudet nedåt för att blodet skall fullständigt avrinna] närmande sig till bet. 9, i uttr. hänga och blöda (se BLÖDA, v. 1 h γ).
c) bildl. i uttr. hänga på ett hår (ngn gg ett hårstrå, förr äv. ett huvudhår), äv. på en tråd, vara utsatt för stor(a) risk(er), sväva i överhängande fara; vara ytterst oviss l. (om förhoppning o. d.) svagt grundad; befinna sig i ett läge så osäkert o. farligt att en obetydlighet kan bliva avgörande för en lycklig l. olycklig utgång l. vändning; äv. i uttr. det hängde på ett hår att .., det var ytterst nära, det var på vippen att ... Alles vår välfärdh hafver hängt upå ett hufvuthår. RA I. 2: 254 (1568). Crusenstolpe Tess. 4: 124 (1849: hårstrå). Kampen blef ytterst förbittrad .. och utgången hängde på ett hår. Malmström Hist. 5: 325 (1877). Veckor igenom hängde hans (dvs. den sjukes) lif på en tråd. Söderberg Främl. 154 (1903). Det hängde på ett hår, att han icke hunnit med i tid. PT 1904, nr 304, s. 3.
d) (†) bildl.: (i sin uppfattning) luta än åt ena sidan, än åt den andra, obeslutsamt vackla l. tveka l. vara villrådig (i valet mellan olika möjligheter); sväva (mellan hopp o. fruktan, i ovisshet, tvivelsmål, fara o. d.); äv. i uttr. låta (ngt) hänga i tvivelsmål, låta (det) vara oavgjort, samt (om sak) i uttr. stå och hänga, ”stå och väga”. G1R 29: 467 (1560). Augustinus .. låter thet hängia vthi twifwelzmåål, om (det gives en skärseld). Schroderus Os. III. 1: 186 (1635). The twifwelachtiga, som ännu hängia emellan hoppet, och fruchtan. Isogæus Segersk. 503 (c. 1700). Det har stått lenge och hengt. Serenius (1741). Borg Luther 2: 814 (1753).
e) hänga slappt l. slakt ned; falla fritt ned; särsk. om klädesplagg: sitta (för) löst l. pösigt l. sladdrigt (utan att ha sitt rätta fall, utan att följa kroppens former); påsa sig; om klänning l. kjol äv.: vara för lång, släpa. Att han förhörer med schinnerne, hure monge mårder man behöffver till två hengende fru kiortler. G1R 22: 40 (1551). Thet sälsamme Bruket medh hängiande och vthhackade Klädher. Schroderus Os. 1: 441 (1635). Kappan, riktigt mätt, ändå i lifvet hänger. Bellman SkrNS 1: 338 (1790). Se hvad jag har magrat, Kusin Adelaide! Kläderna hänga på mig. Bremer Pres. 251 (1834). Klädningen hänger (släpar). Hoppe (1892). Tyglarna hängde, och hästen, tror jag, gick och betade. Larsson Solsid. 21 (1910).
f) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.
α) (förr) i uttr. hängande sigill (signet, insegel, sekret), (ofta i skyddsdosa inneslutet) sigill som medelst skinnremmar, band l. snören fästes vid ett dokument. OPetri Tb. 125 (1526; uppl. 1929). Alla thesse för(skriv)ne (dvs. ovannämnda personer) satte .. deris hängende insegel för thette brefvet på hele församlingenis vägne. RA I. 3: 91 (1593; i fråga om Uppsala mötes beslut). 2VittAH XXXI. 1: 19 (1883).
β) (†) i uttr. hängande vagn (äv. kärra), vagn (kärra) med vagnskorgen upphängd i remmar l. kedjor vid i underredet fastgjorda ståndare; jfr HÄNG-VAGN. VocLib. avd. 38 (c. 1580). Store Herrar .. åka på Kutzwagnar, Himmel- och hängiande wagnar, medh sex Hästar före. Schroderus Comenius 455 (1639; t.: auff .. hängenden Wägen). Verelius 203 (1681).
γ) i uttr. hängande ärmar, fritt fallande (lös)ärmar; jfr e. Björn Medb. Personfört. (1789). Rakskurna hängande ärmar (på kappor ämnade att kastas över axlarna). MagKonst 1823, s. 47.
δ) gymn. i uttr. hängande (grund)ställning, äv. hållning, ställning som intages, då man med händerna (på ett avstånd från varandra som svarar mot axlarnas bredd) håller sig fast i hävplanka, bom, linor l. dyl. med armar, bål o. ben fullt utsträckta utan att vidröra marken. Hartelius Sjukgymn. 16 (1870). Wretlind Läk. 2: 75 (1894). Wide MedGymn. 14 (1895).
ε) tekn. om ventil å motor l. annan (kraft)-maskin: anbragt så att huvudet befinner sig nedanför spindeln; motsatt: stående. Nerén 267, 268 (1928).
g) med subjektsväxling i uttr. hänga full av l. med (ngt), vara fullhängd med (nedhängande föremål), bära (dylika) så mycket utrymmet medgiver l. i riklig mängd; jfr II 1 e. Öffuerst vppå berget wore fyre galgar hwilke alle hängde fulle medh Swenske men. Svart G1 38 (1561). Barnets himmel hänger full / med lyror af det röda gull. Tegnér (WB) 4: 34 (1822). Taket (i boden) hänger fullt av kvastar, rep, penslar och mattpiskare. Cederschiöld Krig 168 (1916).
2) [specialanv. av 1] (numera utom i a med ngt ålderdomlig anstrykning) mista livet gm hängning (se II 2). Svart Gensv. G 3 b (1558). Resolverades att den karlen, som haffver myntat dhe falske rijkzdaler vid Kopperberget, skulle hängja. RP 4: 69 (1634). Drucken stiäl, nöchter hänger. Grubb 158 (1665). Den drunknar intet som henga skal. Serenius (1741); jfr andra citatet från 1665 under II 2 a. Castrén Res. 1: 95 (c. 1850). Han har lifvet för sig, och det är trefligt nog, sa' han, som skulle hänga. Bergman HNådT 54 (1910). — särsk.
a) [jfr liknande anv. i dan. o. nt.] ss. benämning på ett sätt att inlösa pant vid pantlekar, vilket tillgår så att den som äger panten nämner en av deltagarna i leken av motsatta könet med orden ”jag hänger för (förr äv.: efter) NN”, varvid denne ställer sig bakom pantägaren o. i sin tur kallar fram en deltagare av motsatta könet, som placerar sig bakom den senare; härmed fortsättes, tills ngn på samma sätt uppropar pantägaren, varefter denne vänder sig om o. kysser l. (i senare tid) bugar sig resp. niger för den bakomstående l. med ett mynt l. annat mindre föremål emellan läpparna låter den sistnämnde taga det med sin mun, vilket upprepas utefter hela raden (o. stundom i omvänd ordning tillbaka till pantägaren); äv. ss. självständig lek; jfr HÄNG-LEK. Wetterstedt ConvOrdb. 75 (1822). Öberg Ute 127 (1857).
b) [jfr motsv. uttr. i d.; talesättet synes urspr. anspela på att det ibland kan vara riskabelt l. farligt nog att hava rätt] (†) i det skämts. vardagliga talesättet du har rätt, du skall hänga. Blanche Tafl. 1: 83 (1856).
3) [bildl. anv. av 1] (utan att uppbäras av synligt stöd) intaga ett läge som mer l. mindre påminner om ett upphängt föremål, göra intryck av att hänga (i bet. 1) fritt i rummet; sväva, hålla sig svävande på samma ställe (uppe i luften, över ett föremål o. d.); särsk. om fågel l. vingad insekt, vidare om himlakropp på himlavalvet, om himmeln, om moln, rök o. d., äv. luft, mörker, natt o. d.; slutligen om konkret föremål som under ngn del av sin sträckning saknar underlag o. förankring. Målnen hänga i luften. Schultze Ordb. 1676 (c. 1755). En himmel, mörk af solrök hänger öfver en jord, gul af torka. Bremer Nina 383 (1835). Skorstensröken hängde öfver de små kojorna. Backman Reuter Lifv. 1: 181 (1870). (Ban-)Vallen var på sina ställen till den grad underminerad, att skenorna hängde i luften. SD(L) 1895, nr 316, s. 4. I luften midt öfver mossen hänger en stor hönshök på flaxande vingar. Knöppel SvRidd. 23 (1912). — särsk.
a) [ytterst av gr. οἱ κρεμαστοὶ κῆποι] oeg. i uttr. Semiramis' (l. Babylons) hängande trädgårdar, de hängande trädgårdarna i Babylon, den assyriska sagodrottningen Semiramis tillskrivna, men av Nebukadnesar anlagda, på av höga valvbågar uppburna terrasser vilande (o. liksom i luften svävande) trädgårdar; stundom (äv. i sg.) om liknande anläggning(ar) från senare tid. De hängande trädgårdarna i Babylon räknades bland världens sju undervärk. Held o. Corvin 1: 50 (1846). 2UB 1: 51 (1897). Casinoteatern .. hade på själva taket, över femte raden, högt uppe i luften en .. trädgård .. En verklig Semiramis' hängande trädgård. Lagergren Minn. 7: 414 (1928).
b) byggn. i p. pr. med adjektivisk bet. om murvärk (valv, listvärk) som på grund av formen på de delar varav det är sammansatt l. deras förbindning med varandra icke behöver uppbäras l. stödjas överallt, utan bl. på en l. flera sidor. Hängande murvärk. Stål Byggn. 1: 241 (1834). 2NF 18: 1368 (1913).
c) geol. o. geogr. om sidodal vars bottenprofil ligger högre än huvuddalen (på grund av senare erosion i denna); jfr HÄNG-DAL. Ymer 1908, s. 179. Därs. 1916, s. 217, 227.
d) i uttr. hänga (i α stundom hänga fritt) i luften.
α) sakna varje hållpunkt l. anknytning l. stöd l. (bärande) grund, ”sväva i luften”; i sht om företag, åtgärd, mening o. d. Participier, som ofta hänga fritt i luften utan huvudord att stödja sig vid. Landsm. XI. 1: 68 (1895). Hela föreläsningsrörelsen hänger i luften, om den ej åtföljes af arbete för bokspridning och folkbibliotek. SD(L) 1904, nr 278, s. 1.
β) (vard.) om slag (”smockan”), slagsmål o. d.: vara hotande nära att utdelas resp. på vippen att bryta ut. Slagsmålet hängde i luften. Lindwall Jakt 150 (1916).
e) [med anslutning till 1 g] i uttr. hänga full av (ngt); i sht om molnfylld himmel, luft, kväll o. d. Sumpmarker, der luften året om hänger full af tjocka, osunda dimmor. Svensén Jord. 46 (1884). Den gråa förjulsvintermorgonen hängde full av snö. Hedenvind-Eriksson Hjul. 51 (1928).
4) vara nedåtböjd; luta sig (framåt); luta; skjuta fram över ngt; jfr II 3.
a) om lem l. kroppsdel, yttre växtdel (topp, grenar, blad, blommor) o. d.: vara (normalt l. för tillfället) mer l. mindre nedåtriktad l. (slakt) nedåtböjd (av sin tyngd dragen nedåt); ofta i p. pr. med adjektivisk bet., i sht zool. o. bot. om kropps- l. växtdel vars ställning är karakteristisk för djur- l. växtart; vidare ofta ss. uttr. för kroppsligt l. själsligt illabefinnande, särsk. om huvud: (slappt) luta nedåt l. åt sidan (angivande nedslagenhet, missmod, sorg o. d.), om (under)läpp: vara nedåtdragen l. sänkt (i sht ss. uttryck för äckel, harm, missnöje o. d.), om en fågels vingar, en hunds svans, ett träds grenar o. d.: sloka; jfr II 3 a. Hengi(a)nde öron. VarRerV 9 (1538). Så låther han nu hängia fiedrana. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 2: 85 (1705; bildl. om person). Hängande kinder. Weste (1807). I anseende till riktningen .. (äro trädens grenar) Hängande .. (dvs.) slakt neråt böjde (osv.). Marklin Illiger 63 (1818). Hartman Fl. XLV (1820). Trollqvinnan, och serdeles skogsnufvan, har långa, hängande bröst. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 14 (1863). Hon blev stående ett ögonblick med armarna hängande. Bergman LBrenn. 215 (1928); jfr 1 e. — särsk. (vard.) i uttr. gå och hänga (jfr 7 a), gå och vara hängsjuk. Östergren (1928).
b) med prep. med o. sbst. som betecknar kropps- l. växtdel; om person: låta (huvudet) luta (framåt l. åt sidan), låta (armarna) hänga slappt ned l. (fötterna) hänga o. dingla (utan stöd); om växt: hava lutande (topp, krona, grenar o. d.); jfr II 3 a. Det lilla trädet hängde med sin krona. Backman Reuter Lifv. 1: 5 (1870). Bonden hängde med hufvudet. Lidforss DQ 1: 31 (1888). Josephson GulaR 16 (1896). Siwertz JoDr. 6 (1928).
c) vara lutad framåt (över ngt); skjuta fram (över ngt); vanl. med prep. över; luta; om klippa, bärg(vägg) o. d. äv.: resa sig (hög o.) tvärbrant (omedelbart invid ngn l. ngt). Kolmodin QvSp. 1: 682 (1732). Strömen där borta, där skogen hänger så mörk öfver vattnet. Eurén Kotzebue OkSon. 14 (1794). Utöfver forsens svall förvågna klippan hänger. Tegnér (WB) 2: 63 (1811). Ännu hängde Amalia öfver fensterkanten. Knorring Cous. 2: 117 (1834). Förmörkad, dyster hängde fjällets brant / i regntungt töcken ofvan folkets vimmel. Heidenstam i Vinterg. 1894, s. 95. — särsk.
α) sitta (framåt)lutad (över ett arbete); särsk. i uttr. hänga (med näsan) över boken, förr äv. hänga i l. vid boken (böckerna), träget l. jämt o. ständigt ägna sig åt l. vara upptagen av l. fördjupad i läsning (ofta med bibegreppet: till förfång för annan värksamhet l. sysselsättning); jfr II 3 b. VDAkt. 1699, nr 104 (: widh). KKD 5: 137 (1710: uti). Man bör intet jemt hänga öfver boken. Linné Diet. 2: 24 (c. 1750). Magistern .. hängde .. med näsan öfver boken. Bremer FamH 1: 91 (1831). Vi (hovfröknar) skola .. hänga öfver sybågen. Crusenstolpe Tess. 5: 194 (1849). Segerstedt Händ. 5 (1918, 1926). — närmande sig till bet. 7 a: sitta slapp o. olustig o. slöa (över en bok, sina läxor o. d.). Dahm Skolm. 167 (1846). Det för kropp och själ lika fördärfliga ”hängandet öfver lexor”. Verd. 1888, s. 41. Värden hängde med trumpen uppsyn öfver en tidning. Berger Ysaïl 26 (1905).
β) geol. o. bärgv. i p. pr. med adjektivisk bet., om lager l. skikt: överlutande l. överhängande; numera mindre br. utom bärgv. i uttr. hängande vägg. VetAH 1739, s. 106. (I Bispbärgs gruva) är et kostsamt schacht nedslagit i hängande vägg. Hülphers Dal. 510 (1762). Holmström Geol. 49 (1877). JernkA 1906, s. 284.
γ) (numera föga br.) sjöt. i p. pr. med adjektivisk bet., om knä: vertikal. Dalman 26 (1765). Röding SD 41 (1798).
5) med prep. på: vila l. stödja sig på (ngn l. ngt); uppbäras av (ngn l. ngt); äv. oeg. o. bildl.; numera nästan bl. om person som, med kroppstyngden mer l. mindre vilande på en annan, låter sig bäras l. stödjas l. föras av denne, ävensom om företag o. d., särsk. skådespel, som för sin framgång är beroende av ngn (jfr dock nedan). G1R 9: 277 (1534). The twå medhelpelare på huilka hwset hengde. Dom. 16: 29 (Bib. 1541; Bib. 1917: som huset vilade på). Regeringen hängde .. på tre Rådzpersoner. L. Paulinus Gothus MonPac. 163 (1628). Ni som så ofta hängt på min arm och omkring min hals. Björn LycklHush. 29 (1786). (Vagns)Sätet, som hängde på fjedrar. Lovén Folkl. 16 (1847). Det är på henne (dvs. ”länsmanskan” i ett visst lustspel) så godt som hela stycket hänger. GHT 1897, nr 265 A, s. 3. — särsk. (vard.) bildl. i uttr. hänga på ngn, förr äv. ngn på halsen, ligga ss. en (mer l. mindre) tyngande börda på ngn; trycka, tynga, besvära; äv. om person: besvära ngn ss. ett påhäng, en black om foten o. d., ligga ngn till last; jfr II 4. G1R 1: 55 (1523). Opå thett umkostenn (för ryttarna) icke måtte allenest hängie E. K. M:tt på halssenn. Därs. 29: 592 (1559). Hela tungan hänger på mig Ensam. VDAkt. 1708, nr 211. Der hemma (i Sverge) har man slägten, vännerna eller .. ”sockna” att hänga på. Wetterbergh GNord 105 (1862).
6) [bildl. anv. av 1, 3 o. 4 c] om fara, olycka o. d., med prep. över, ofta i uttr. hänga över ngns huvud l. (numera bl. ngn gg med ålderdomlig anstrykning) ngn över huvudet, (hotande) ”sväva” över ngns huvud, hota ngn. G1R 4: 8 (1527). Hertigh Georg aff Saxen .. hängde een stoor faara öfwer Hufwudet vtaff the Lutheraner. Schroderus Os. III. 1: 179 (1635). (Flickorna mötte) en trupp rusiga dragoner, och nu hängde olyckan öfver deras hufvuden. Sparre Stand. 16 (1847). Det är som anade han profetiskt de .. olyckor som hotfullt hängde öfver hans fosterland. Annerstedt Rudbeck Bref cclxxxi (1905).
7) [väsentligen utvecklat ur 4 a] i fråga om befintlighet l. vistande på ett ställe.
a) (vard.) (i sht med hängande armar o. slapp hållning) stå l. sitta sysslolös (o. liksom fastvuxen på stället), ofta lojt l. makligt stödjande sig uppåt vägg l. dörrpost o. d. l. vårdslöst vräkande sig över stolsrygg o. d.; i sht i uttr. stå l. sitta och hänga; äv. gå och hänga (jfr 4 a slutet), gå o. driva utan att taga sig ngt nyttigt före. SedolärMercur. 2: nr 20, s. 2 (1731). Lindfors (1815). Skolgårdarna, der de unga förr ”stodo och hängde” lifvas nu af lekande skaror. SD(L) 1896, nr 466, s. 4. Svante och Olle sutto bara och hängde. Geijerstam MPojk. 82 (1896). Peter hängde trumpen och otymplig mot dörrposten. Siwertz Sel. 1: 7 (1920). jfr: En (av de druckna bröllopsgästerna) sitter hängjande wåp, halfsåfwande, giespande, tunglynt. BrölBesw. 219 (c. 1670).
b) (vard.) jämt o. ständigt uppehålla sig (ngnstädes; ofta med bibegreppet: i stället för att taga sig ngt bättre l. nyttigare före); icke kunna vara l. hålla sig ifrån (ett ställe, ngn). Hänga på krogen dagen i ända. Cavallin Herdam. 2: 95 (cit. fr. 1682). Ottos idkeliga hängande bakom Adelaides stol i sällskapskretsar, der de möttes. Bremer Pres. 254 (1834). Modern (var föga belåten) med att flickan om dagarna hängde i boden. NordT 1892, s. 150. Han sitter här och hänger, så att jag inte får nån' ro, förrän jag tar honom. Hellström Kusk. 203 (1910; om en efterhängsen friare).
8) hålla (sig) fast l. vara fäst vid; sammanhänga med; sitta fast; jfr II 5.
a) om person l. ngns själ, sinne o. d.; vanl. (jfr dock särsk. α) med prep. vid, förr äv. till (intill): hålla sig fast vid (ngt l. ngn; i eg. o. bildl. anv.); envist hålla fast vid o. icke vilja släppa l. avstå från (ngt); vara varmt fäst vid, hysa kärlek till l. älska (ngn l. ngt); äv. i uttr. med blicken l. ögat hänga vid (äv. med ”blick” l. ”öga” ss. subj.), oavvändt betrakta, icke kunna slita blicken från (ngt l. ngn som värkar fängslande l. tilldragande); numera, utom i α nästan bl. i sådana (bet. 5 närstående) uttr. som hänga vid ngns arm, ävensom (i sht i högre stil) i oeg. o. bildl. anv. OPetri Sacr. 20 a (1528). Hans siäl henger in til tesses (dvs. dennes) siäl. 1Mos. 44: 30 (Bib. 1541). (H. Fleming som jämte drottningen fallit i sjön) hängde wid hennes majestäts kiortel, till dess de kommo honom tillika med till hjälp. Ekeblad Bref 1: 139 (1652; rättat efter hskr.). Att med drucket öga hänga / vid dess (dvs. skönhetens) läppar, vid dess mund. Tegnér (WB) 2: 31 (c. 1810). Mitt öga hängde troget vid de majestätiska Alperna. Nicander Minn. 1: 175 (1831). Han blygdes att visa huru hans själ hängde vid den gula metallen. Topelius Fält. 5: 77 (1867). Utkomna på gatan hängde Helen huttrande vid sin väns arm. Bergman JoH 277 (1926). — särsk.
α) (vard., fullt br.) i uttr. hänga ngn (särsk. sin mor, mamma) i kjolen l. kjolarna, ngn i rocken, äv. (numera knappast br.) ngn i ärmen l. ärmarna, l. hänga i kjolen osv. på ngn, (besvärande l. hindrande) följa ngn var hon l. han går (eg.: i det att man håller sig fast med ett grepp i kjolen osv.), jämt o. ständigt hänga efter ngn; äv. hänga ngn i hälarna (l., i Finl., i fötterna) l. i hälarna (fötterna) på ngn, förr äv. ngn i l. på ryggen, följa ngn hack i häl, häftigt förfölja l. ansätta ngn. (Vi) kwnna (icke) wthghaa genom slotzporthen medh mindhre the (dvs. våra borgenärer) oss hengia j ermarna. G1R 3: 122 (1526). Sylvius Curtius 527 (1682). Kosacker ock kallmuker, som, icke olike hundarna, alt stadigt hängde oss i hälarna. KKD 2: 12 (1704). Fienden hängde honom i ryggen. Nordberg C12 1: 438 (1740). Jag hängde honom (dvs. Jacob Wallenberg) alltid i rocken och bad honom göra vers. Leopold (c. 1800) hos BEMalmström 3: 6. Häng inte i fötterna på folk, som arbetar! fräste hon. Westermarck Ulr. 79 (1900). Så snart han lärt sig gå, hängde han modern i kjolarna under ständigt gnäll. Siwertz Varuh. 161 (1926).
β) i uttr. hänga vid ngns läppar l. mun, ivrigt, med oavbruten, spänd uppmärksamhet lyssna till ngns ord. Bremer FamH. 2: 32 (1831). Alla som åskådade spektaklet hängde vid dens mun som förklarade dessa underbara ting. Lidforss DQ 2: 298 (1892).
b) (vard.) med möda, i en obekväm ställning o. d. l. hopsjunken o. med slapp hållning hålla sig fast l. fastklamrad (ngnstädes, på ngt); i sht med prep. på; särsk. i uttr. hänga på en häst, rida uselt (utan att som en värklig ryttare sitta spänstig o. fast i sadeln) l. sjuk l. trött o. medtagen knappt kunna hålla sig kvar på hästryggen. Ehuru siuck iagh war, moste iagh hängha på en häst, och resa till tinnghit. VDAkt. 1653, nr 239. Honom jag räddade dock, der han hang på kölen allena. Johansson HomOd. 5: 130 (1844). Bakpå vagnen, med ryggarna vända mot korgen, hängde, i hukande ställning, tvänne skjuttsbönder. Crusenstolpe CJ 1: 3 (1845). — bildl. om byggnad, väg o. d. Runeberg 5: 387 (1832). Klostret .. hänger på en brant klippa. Beskow Res. 197 (1861). Vägen hänger som en verklig alpstig utefter bergväggen. TurÅ 1895, s. 326.
c) idrott. i uttr. hänga på ngn, vid cykeltävlan äv. på ngns hjul, äv. abs. l. med direkt personobj. (jfr II), i fråga om tävlan i löpning: följa o. hålla sig omedelbart efter ngn (utan att sacka efter l. gå ut ur tävlingen); äv. jäg. med avs. på spår efter djur: följa, icke släppa. Jag (skall) hänga på spåren. Hemberg ObanStig. 252 (1896). Att .. ”hänga på hans hjul”. NTIdr. 1901, julnr s. 57. Jag tänkte .. hänga Wide. IdrBl. 1924, nr 48, s. 3. Eric Larsson gjorde en god löpning, ledande fältet med Örgrytes unge Smith envist hängande. Därs. nr 59, s. 3. Att hänga på de (skid-)löpare, som man ansett ha kännedom om trakten. Östersundsp. 1925, nr 48, s. 3.
d) om sak, med prep. vid, förr äv. till (intill) l. med: hänga samman l. sammanhänga med (ngt; i eg. o. bildl. anv.); vara förenad med (ngt); stå i samband med l. höra till (ngt); stundom: följa med, åtfölja (ngt); numera bl. ngn gg bildl. OPetri Clost. F 1 a (1528). En lem henger in til then andra genom all ledhamoten. Ef. 4: 16 (Bib. 1541). Rosstiensten henger jnthet till Ridderhusett. RARP 3: 59 (1638). Finland, som hänger med fasta landet. Rudbeck Atl. 1: 332 (1679). Min höga ålderdom och der vid hängande stora svaghet. VDAkt. 1731, nr 183. Ej vid jorden hang din lycka. Kullberg Dikt. 225 (1850). Dessa berättelser hänga endast löst vid Giulia Gonzagas minne. Söderhjelm ItRenäss. 311 (1907). — (†) övergående i bet.: vara beroende av, bero på (se 11). Det som vi hafve för händer dervid hänger lif och död. Lagerström Bunyan 2: 40 (1727). Möller (1790).
e) sitta fast (i eg. o. bildl. anv.); sitta l. stanna l. dröja l. bliva kvar; förbliva; om föreställning, tro o. d.: leva kvar; i sht med prep. i; förr ofta i uttr. hänga i minnet, stanna l. dröja kvar i minnet; numera bl. (vard.) i uttr. bli hängande, fastna (i dy, en svårighet, en vanföreställning o. d.), icke kunna komma loss (ur ngt). Bullernæsius Lögn. 296 (1619). Vthi hwilken Willfarelse (dvs. manikeism) .. han hängde i nije Åhr. Schroderus Os. 1: 539 (1635). Wagnarna måste vthi gyttian .. hängia och fastna. Sylvius Curtius 621 (1682). In til honom (dvs. Erik den helige) hängde ännu mycken willfarelse ibland de stora så wähl som gemene allmogen. Rudbeck Atl. 2: 328 (1689). Sådan lärdom haar i minnet kunnat hänga. Spegel SalWijsh. 7 (1711). Det hängde .. länge et agg i Mariästadsboarne, at de mistat sin Superintendent. Fernow Värmel. 579 (1779). Om vissa (orgel-)tangenter blifva hängande (dvs. icke gå tillbaka upp, då fingrarna lämnat dem). Drake Töpfer 306 (1850). Cavallin (1875).
9) [ytterst från lat. pendēre (i det romerska rättsspråket)] (†) om rättegångssak, tvistemål l. överhuvud sak som är föremål för undersökning l. utredning: ligga oavgjord vid domstol (ofta i uttr. hänga i rätten, under domare); vara oavgjord (tills vidare); ofta äv. i uttr. bliva hängande, förbliva oavgjord, hållas svävande, låta saken o. d. hänga, låta den bero (tills vidare), lämna den oavgjord; äv. om person: hava mål anhängiggjort (vid domstol). G1R 6: 110 (1529). Saakenn hengde ähnnu i Rettenn. SthmTb. 1/6 1586. Meden the haffue der begynt och henge der i Retten, moste de der och Saken vdföre. Därs. 26/8 1594. Saken henger ähnnu oförlijkt. ConsAcAboP 1: 445 (1650). Föruthan andre rättegongz omkostnader som nu vnder dommaren henger. BoupptSthm 23/7 1659. Consistorium tyckte rådeligit wara låta saken hänga till een tijdh. VDP 1674, s. 495. Huru vida jag har rätt til mit påstående, eller de til sin enskyllan, det hänger (dvs. ”ligger”) under Commissionens afgiörande. 2RARP I. 2: 40 (1720). VDAkt. 1737, nr 131.
10) [bildl. anv. av 1] (†) med prep. av: följa av (ngt); härleda sig l. leda sitt ursprung från (ngt). Schroderus Os. 1: 233 (1635). Den consequence som kunde af een sådan rebellion hängia. RARP 7: 117 (1660). Det eena krijget hänger af dett andra. Därs. 195.
11) [bildl. anv. av 1 o. 5] vara beroende av; bero på; basera sig på.
a) (†) om person, med prep. av, äv. på: vara beroende l. avhängig av (ngt l. ngn); stå under inflytande av, låta sig påvärkas av (ngt l. ngn). Muræus Arndt 2: 181 (1648). Then Ryska handels Factoren .. aff hwilkens Rådh the Ryske Sändebud myckit hängde. Widekindi KrijgH 588 (1671). Jag .. har märkt, huru nära de (armeniska kristna) hänga af de Påfviske. Eneman Resa 1: 44 (1711). Aldrig ville hon mera hänga på lyckans ovissa nåd. Mörk Ad. 1: 13 (1742).
b) om sak, med prep. på, förr äv. av: bero på, vara avhängig l. betingad av (ngt l. ngn); vara underkastad inflytande av (ngt l. ngn); komma an på (ngt). Någhor menniskes lijff henger icke ther vppå ath hon monga äghodelar haffuer. Luk. 12: 15 (NT 1526). Sacramentens Krafft hänger icke aff then Persons Wärdigheet eller Owärdigheet, som them vthdelar. Schroderus Os. 1: 327 (1635). Han ansåg pluraliteten i Presteståndet komma att hänga på ett par röster. Liljecrona RiksdKul. 33 (1840). Jag tycker om byteshandel, jag. Hur mycket (begär du)? Derpå hänger det! Wijkander OSam 31 (1875). På fosterlandets värnkraft hänger hela folkets tillvaro och självständighet. Hedin 4Tal 20 (1914). Det (kan) inte gärna vara någonting som hänger på minuten. Rogberg Hustru 11 (1928).
c) om sak, med prep. på: vila på, grunda l. basera sig på (ngt); ”bygga” l. stödja sig på (ngt). På thessen tw bodhen henger all laghen och propheterne. Mat. 22: 40 (NT 1526; ännu i Bib. 1917). Rudbeck Atl. 1: 458 (1679). Det moderna arbetets stora resultat hänger på, att hvar man får odeladt egna sig åt sin uppgift. Fahlbeck Stånd 153 (1892). Då tronföljden i Sverige (efter G. II. A.) endast hängde på en ung flicka. SvH 5: 293 (1906).
12) (†) med prep. i: bestå l. ”ligga” i (ngt); äv. i uttr. däri hänger det, det är däri det ligger, det är det som är det viktiga l. avgörande. Hwar vthinnan henger thz ath man kan fultgöra gudz bodh? Swar. vthi tw stycke, som är j thet ath wij elske gudh, och ath wij elske wår nästa. OPetri 1Und. A 4 b (1526). Ther vthi henger thet altsammans, at man nw haffuer thet helga Euangelium. LPetri 1Post. C 4 a (1555). Dens. 4Post. 31 b.
13) (†) befinna sig (i ett visst läge l. tillstånd). Staten (dvs. ställningen) her i dhenne provincien ahnbelangande, så henger den .. uthi temmeligh godh disposition. OxBr. 10: 355 (1633). Att vij alltidh hengia i krigh. RP 10: 405 (1643). The månge och mechtige fiender, som .. hängia i wapnen och fientelige actioner emot oss. RARP 6: 171 (1657).
14) (†) förefinnas, finnas, existera; stundom: ”ligga”, ”sitta”. The Ceremonier .. som största misbruket hengde vthi, bleffuo til en stoor deel nederlagda. LPetri Kyrkiost. 1 b (1566). Lärer wist största skulden hengia hooss drengen. VDAkt. 1685, nr 25. Är hon nu nögd, at frivilligt gifva Baron Alfvarsam sin hand; eller hänga några andra griller henne i hufvudet? Stagnell BSjelfklok 45 (1753).
II. tr. (jfr I 8 c).
1) fästa (ngt) upptill l. med dess övre del så att det uppbäres av en stödjepunkt nedanför vilken det intager det (ofta av olika omständigheter modifierade) läge som betingas av tyngdlagen; äv.: lägga l. kasta (duk, matta osv.) över stång l. streck o. d. så att den kommer att falla (fritt) ned på båda sidorna; äv. refl.: (med händerna; om djur: med näbb, klor o. d.) gripa tag i ngt o. hålla sig fast så att kroppen, utan att röra vid marken, kommer att intaga ett (mer l. mindre) lodrätt läge; placera (ngt, sig) i hängande ställning; vanl. med prep.-bestämning angivande det föremål på l. vid vilket l. platsen l. stället varest ngt placeras på nämnda sätt; jfr I 1. Han hängde rocken på spiken. Hänga äpplen m. m. i julgranen, tavlor på väggarna, gardiner för fönstren. Hon hängde ett pärlband kring halsen. Hoo ther förarghar en vthaff the små som tro på mich, bätre wåre honom, ath widh hans hals hengdes en qwärnasteen, och borthkastadhes vthi haffuit. Mark. 9: 42 (NT 1526). Wåra harpor hengde wij på pijlträä. Psalt. 137: 2 (Bib. 1541). Han hängde skator öfver Hästen i krubban, at afvärja krank. Dalin Vitt. II. 6: 108 (1740). (Venus) beväpnad till jagt, hängt bågen öfver sin skullra. Adlerbeth Æn. 12 (1804). En liten stjärtmes far från kvist till kvist och hänger sig ibland vid blommorna. Rosenius Naturst. 10 (1897). Sjödin StHjärt. 175 (1911). — särsk.
a) (förr) i uttr. hänga sitt sigill (signet, insegel, sekret) under l. nedanför (ett dokument); jfr I 1 f α. Till yttermehra wisso och säkrare förvahringh hängie vj wårt Secret nedhan vnder detta breff. G1R 1: 229 (1524). RO 1810, s. F 2 a.
b) [efter t. etwas an den nagel hängen] (vard., föga br.) bildl. i uttr. hänga (ngt) på spiken, förr äv. på en spik, på krok, sluta upp med, icke längre ägna sig åt (ngt); icke (längre) bry sig om l. vilja veta av (ngt); ”lägga (ngt) på hyllan”. PErici Musæus 1: 14 a (1582). Han (hade) låtit öfvertala sig af sin högmodiga hustru, at hängia sitt Handtvärck på Spiken. Bliberg Acerra 661 (1737). jfr: Jag hängde min juridiska doktorshatt på väggen. Lundegård LaMouche 140 (1891). — (†) i uttr. hänga mun(nen) på spiken, på krok, sluta upp att äta, låta bli att äta. Hur mången hustru, tå hon hade brödet bakat, / Måst' hänga mun på krok, och sielf fick icke smakat; / Så vselt stod tå til. Kolmodin QvSp. 1: 229 (1732). Högberg Vred. 2: 246 (1906; arkaistiskt).
c) idrott. oeg., vid kapplöpning l. travtävling, med avs. på häst: upphänga tavla med namn o. nummer på (häst) som blivit diskvalificerad; diskvalificera (häst); i sht i pass.: ”gå i tornet”. Ulf hängdes för galopp (vid travtävlingen). SvD(B) 1931, nr 243, s. 12.
d) utan rumsadverbial l. abs.: hänga upp. Hänga tvätt l. kläder (till torkning, på tork). Det är ett bra väder att hänga i (i fråga om tvätt). Hänga fläsk, korv (i rök). Hänga skötar, (fisk.) äv. abs. Björkman (1889). Hör du, kan du tänka att jag har fått din ena tavla och kom nu och häng den åt mig. Wägner NattS 146 (1926). Den äldre konstens hängning har något fördröjts. SvD(A) 1929, nr 98, s. 15. — särsk. ss. vbalsbst. -ning i konkret anv., om de upphängda tavlorna på konstutställning o. d. Aktiebolaget Konstverks .. senaste hängning bjuder på åtskilligt nytt. SvD(A) 1919, nr 84, s. 7.
e) (vard.) med objektsväxling, i uttr. hänga (ngt) fullt med ngt, hänga ngt (ngnstädes) i så stor mängd som utrymmet medgiver l. överhuvud rikligt l. i stor(a) mängd(er); fullhänga (ngt) med ngt; jfr I 1 g. Han hängde väggen full med tavlor. När han hemkommer om en Qwäller / Hängs hela fahrstugn full med wilt. ÖB 5 (c. 1712). Hänga en julgran full med äpplen. Schulthess (1885).
2) beröva (ngn) livet gm att upphänga honom (i galge, träd o. d.) i ett rep som lagts i en rännsnara kring halsen (varvid kvävning inträder); särsk. i fråga om avrättning på nämnda sätt ss. straff för vissa brott (i Sv. avskaffat 1858); äv. refl.: taga sig avdaga medelst hängning; ngn gg (vard.) i det energiskt avvisande, drastiskt skämtsamma gå och häng dig! försvinn! dra så långt vägen räcker! äv. (ss. uttryck för starkt ogillande l. tvivel o. d.): försök inte (med mig)! jfr I 2. Judas .. gick bort och hengde sigh sielff. Mat. 27: 5 (NT 1526). Effter tree daghar skal Pharao .. hengia tigh j en galgha. 1Mos. 40: 19 (Bib. 1541). (Kommer tjuv) tridie gången åter, och stiger tiufnaden til hundrade daler; varde hängd. MB 40: 3 (Lag 1734). Det (anses) skamligare at varda hängd än at halshuggas. Calonius 3: 26 (1798). Om motgången just icke är så stor, att man bör hänga sig för den, så är den likväl icke att skratta åt. Rydberg Frib. 325 (1857). Gå och häng dig! Andersson Terentius 22 (1896; lat. orig.: vapula!). — särsk.
a) i ordspr. De små tjuvarna hänger man, de stora låter man löpa (l. gå); jfr citatet från 1889 nedan. Han kom tijdh nogh, som hängdes wedh Liws. Grubb 295 (1665). Han druncknar intet som hängias skal. Dens. 296; jfr citatet från 1741 under I 2. De små tjufvarne hänger man, för de stora lyfter man på hatten. Landgren Ordspr. 18 (1889).
b) (vard.) i uttr. (man ska inte) tala om rep i hängd mans hus o. d., (man skall icke) bringa på tal l. omnämna sådant som kan påminna den man talar med om felsteg l. oegentligheter l. missgrepp o. d. som han l. honom närstående gjort sig skyldig till l. tråkigheter l. besvärligheter som han råkat ut för l. lider under; äv. med syftning på uttalande varigm man försätter l. skulle försätta sig själv i ett motsvarande läge. Uthi eens hengd mans huus måste man icke nemna om reep. Hiärne 2Hdskr. 195 (c. 1715). Börjesson E14 107 (1846). Tala icke om penningar! — Hvem skulle tala om rep i hängd mans hus? Topelius Vint. I. 2: 367 (1860, 1880). Bjurman Poe 227 (1916).
c) [yttrandet härleder sig ss. ”bevingat” uttr. från nedan anförda ställe hos Envallsson o. riktas där till en kronofogde i en situation vilken så till vida kan leda tanken på den i en galge hängande som han befinner sig, hjälplös, högt upphissad i en gunga, där han gormar o. är o-vettig] (vard., skämts.) i talesättet det är ej nog att vara hängd, man bör ock (l., urspr., man ock bör) hövlig vara, man bör under alla omständigheter (o. om det är aldrig så påkostande) iakttaga (vanlig) hövlighet. Envallsson Slått. 50 (1787).
d) [med utgångspunkt i fr. rien n'est si désagréable que d'être pendu obscurément (Voltaire), användt av Strindberg ss. motto på titelbladet till Röda rummet (1879), samt under påvärkan av uttr. begrava(s) i tysthet (se BEGRAVA II 1 a β slutet)] (vard., skämts.) i uttr. hängas (bli hängd) l. låta hänga sig i tysthet, om författare l. förslagsställare l. överhuvud person som anser sig hava ngt av vikt att komma med (o. som vill göra sig bemärkt): lämnas obeaktad l. utom räkningen, nonchaleras, tigas ihjäl resp.: låta sig nonchaleras l. tigas ihjäl. Frida hörde nu en gång inte till dem, som låta sig hängas i tysthet. Siwertz Sel. 2: 41 (1920). Dens. JoDr. 109 (1928).
3) sänka; luta; låta (ngt) hänga ned (i) l. skjuta fram (över ngt); äv. refl.: luta sig fram (över ngt); jfr I 4. Sin Tunge hengde han aff (dvs. ut ur) Munde. Fosz 294 (1621). Häng ej skägget uti stopet. Bellman (BellmS) 2: 66 (1791). En ek, som hänger sig utöfver en brådstört klippa. De Geer VSkr. 1: 2 (1839, 1892). Heidenstam Dikt. 90 (1895). — särsk.
a) låta (en kroppsdel) intaga en från den normala avvikande, mer l. mindre lutande l. nedåtböjd l. sänkt ställning; särsk. i uttr. hänga huvudet ss. karakteriserande modstulenhet l. missmod, nedslagenhet o. självuppgivande sinnesstämning, äv. gudsnådlighet; hänga läpp l. ngn gg mun (förr läppen, munnen), karakteriserande buttert missnöje, surmulenhet, leda l. avsmak o. d.; om djur: sloka med (öronen, vingarna o. d.) ss. uttryck för modstulenhet l. sjukdomstillstånd; jfr I 4 a, b. Jer. 48: 39 (Bib. 1541). (När mannen varnar hustrun för att dricka) så sätter hon Lijpen till, och hänger Läppen. Fernander Theatr. 185 (1695). Tuppen hänger vingarna. Schultze Ordb. 1676 (c. 1755). Elvira hängde läpp öfver att hon icke fick medhåll. Benedictsson Peng. 279 (1885). (Det låg icke i Rudbecks) spänstiga lynne att hänga hufvudet eller låta sig beherrskas af sorger och farhågor. Annerstedt UUH II. 1: 172 (1908).
b) (vard.) i uttr. hänga näsan (äv. sin näsa) över (ngn gg i) ngt, sitta (äv.: stå) lutad över ngt (som intresserar en l. fängslat ens uppmärksamhet); i sht (ofta med klandrande innebörd) i uttr. (alltid, jämt och samt) hänga näsan över (i) boken, (alltid) ägna sig åt l. vara upptagen av l. försjunken i läsning; jfr I 4 c α. När de allena hängia näsan öfwer Boken, och intet wörda sig at med egen Förfarenhet koxa i Natursens Book. Rudbeck Atl. 2: 248 (1689). JGOxenstierna Dagb. 149 (1771: i). Att supa bränvin och hänga näsan öfver korten. Backman Reuter Lifv. 1: 7 (1870). Cederschiöld Artist. 18 (1915).
4) (†) i uttr. hänga ngt in på ngn l. ngt, laga l. föranstalta att ngt (i sht ett onus l. besvär, en skuld o. d.) kommer att vila l. ligga på ngn l. ngt; väl äv. med ”in” betonat (jfr HÄNGA IN); jfr I 5. OPetri Tb. 179 (1527; uppl. 1929). Hvar och en (vill) .. försvare sine landbor, att the ingen skiutzferd göre schulle, .. och henge så all tungen in på cronenes skatbönder och landbor. RA I. 1: 228 (1538). Han .. wille gerne göre sin endt skyllen och henge skulden in vpå thenn döde. SthmTb. 15/11 1589.
5) fästa ngt vid ngt; refl.: fästa sig vid ngt, sätta sig fast; jfr I 8.
a) (†) tr.
α) med prep. vid, äv. hos: ansluta l. foga (ngt) till (ngt), bifoga l. vidfoga (ngt) till (ngt). G1R 29: 424 (1560: ther hosz). Alle löfte, som äro .. hängde widh thet fierde Budhet. Phrygius MRosengren C 8 b (1608). K. M:ttz wijdh ändan af propositionen hängde postulater. RARP 6: 199 (1657). Därs. 7: 155 (1660).
β) i uttr. hänga sitt hjärta vid, äv. till l. på (ngt), vända sin håg till, ägna sitt intresse åt (ngt). Muræus Arndt 1: 107 (1647). War .. såsom en rätt Hebreer .. Som intet hänger sitt Hierta på thet timmeliga. Preutz Kempis 352 (1675). Han hängde sitt hierta til qvinnor. Scherping Cober 1: 268 (1734). De menniskor .. hvilke .. hänga sina hjertan vid det timeliga. Weise 1: 197 (1769).
b) refl.
α) om person (l. djur): klänga l. klamra sig fast (vid l. på l. kring ngt l. ngn); äv. oeg. o. bildl. (Vilddjuret) henger sigh kring om halsen på migh. Balck Ridd. C 5 a (1599). Den Lame .. / .. på den blindas rygg sig hängde. Bellman Gell. 44 (1793). Hon hängde sig sjelf vid min arm, då vi gingo öfver någon smal spång. Palmblad Nov. 2: 21 (1819, 1841). Tror du det hjälper upp saken, att en gammal lurvig procis kommer och hänger sig i benen på en, när man ska gå till väders. Siwertz Sel. 2: 82 (1920). — särsk.
α') (†) i uttr. hänga sig vid, äv. till (intill) (ngn l. ngt), sluta sig till (ngn); ansluta sig till (ngn l. ngt); vända sin håg till (ngn l. ngt); bliva (ngns) anhängare, hylla (ngn); omfatta l. hylla (en åsikt, lära o. d.); äv.: haka sig fast vid (en förhoppning o. d.). AAAngermannus FörsprKyrkiost. A 7 a (1587: in til). (Din hustru) blifwer tigh gram, och hänger sigh wed en annan. Fosz 403 (1621). Någre polska troupper af dem, som hängt sig till czaren. KKD 6: 34 (1707). Om jag hade .. en smula hopp att hänga mig vid. Wetterbergh Penning. 191 (1847). Dens. SamhKärna 2: 7 (1857).
β') (†) i uttr. hänga sig vid (ngt), hänga l. haka upp sig på (ngt). Drager undan förlåten, och skåder in uti det förtäckta; hänger eder icke vid det förblommerade sättet at tala. Lagerström Bunyan 1: 228 (1727). Mamma och Skarpmesser hänga sig blott vid småplock, elände, som inte är värdt att tala om. Wetterbergh Penning. 206 (1847).
β) med saksubj.: fästa sig l. sätta sig fast (vid l. på ngt); stundom: klibba (vid ngt); äv. bildl. En hård och moszachtigh skum som henger sigh widh röör och sääff. Linc. (1640; under adarces). Det hänger sig ett visst skamligt, lågt och nedrigt vid penningförtjensten. Almqvist Törnr. 3: 140 (1850). De missbruk och vanställningar, som hängt sig vid denna lära. Rudin i 3SAH 11: 97 (1896). — särsk. metall. ss. vbalsbst. -ning, om det förhållande att gods under hyttgången sätter sig fast vid muren i masugnspipan; ofta konkret om på dylikt sätt bildad malmanhopning; skullning. JernkA 1882, s. 365. Odelstierna JärnM 394 (1913).
Särskilda förbindelser: HÄNGA AN. (†) till I 8 a: hänga fast l. vara fäst vid (ngt l. ngn; i eg. o. bildl. anv.). Preutz Kempis 312 (1675). När vij med huug och sin hvad timligt hängia an. Rosenfeldt Vitt. 235 (c. 1690). Lybecker 211 (c. 1715). jfr ANHÄNGA. —
HÄNGA AV SIG10 4 0. (vard.) till II 1: taga av sig o. hänga upp l. undan (klädesplagg o. d.). Hänga af sig rock och hatt. Ullman FlickÄra 110 (1909). —
HÄNGA BAK10 4. (vard.) till I 8 a: hålla sig fast i bakändan av åkdon (o. dymedelst förskaffa sig fri skjuts). Häng aldrig bak på en automobil! Arbetet 1930, nr 121, s. 1. —
HÄNGA BORT10 4. till II 1: hänga undan; äv. bildl. Dähnert 112 (1746). (Key) vardt en driftig jordbrukare, .. men hängde icke bort lyran (dvs. upphörde icke att dikta). Wieselgren GDag. 522 (1892, 1901). jfr BORTHÄNGA. —
1) till I 8: vara fastgjord (vid o. släpa) efter (ngt). Serenius (1734; under bob, v.). Det är .. då många pråmar hänga efter, som ryckningar uppstå i bogsertrossen. TT 1897, Byggn. s. 19. särsk.
a) till I 8 a: (jämt) hänga (ngn) i hälarna, ständigt söka (ngns) sällskap l. uppvakta (ngn) l. besvära o. ligga över (ngn) med böner o. d.; äv. (numera mindre br.): häftigt förfölja, hårdt ansätta (ngn); äv. (numera föga br.) ivrigt sträva l. fika efter (ngt) l. hängiva sig åt (ngt). Preutz Kempis 248 (1675). Vi .. hänga aldramäst efter det, som är lekamligit. Hoffmann Förnöjs. 342 (1752). Fienden hängde efter och förföljde, tills Horn satte sig till motvärn. Carlson Hist. 2: 606 (1856). Det är en tjock, drullig pojke, som jämt hänger efter mig. Bergman LBrenn. 154 (1928).
b) till I 8 e: fortfarande hava kvar l. visa sina (olyckliga l. obehagliga) värkningar l. följder, fortfara l. stå kvar (i sina värkningar l. följder); i sht om sjukdom, ekonomisk(a) svårighet(er) o. d. Siukdomen henger alt ähnu nogorlunda effter. OxBr. 3: 30 (1620). Om hon i oförstånd pjollrar bort honom (dvs. sin son), skall det kanske hänga efter i hela hans lifstid. Benedictsson Peng. 264 (1885).
2) (vard.) sacka efter; komma på efterkälken (med ngt). Om .. kunderna börja hänga efter med likviden. SvD(A) 1929, nr 339, s. 11. jfr: (Den här vagnen) är en tung karnalje, som hänger efter i backarne som de sju svåra åren. Wetterbergh Altart. 415 (1848).
3) till II 5: tillägga l. tillfoga (ngt) efter (ngt). G1R 29: 425 (1560). Det ena ordet hänges (i de ”agglutinerande” språken) löst efter eller liksom klibbas vid det andra. Svensén Jord. 114 (1884). —
1) intr., till I 8: sitta fast (utan att komma ngn vart, utan att kunna avlägsnas), sitta l. stanna kvar; klibba fast; med prep. vid, förr ngn gg med; ofta: hålla fast vid (ngt l. ngn), icke vilja släppa l. uppgiva (ngt); äv.: vara (varmt) fäst vid, hysa kärlek till (ngt l. ngn). JErici (1588) i 2Saml. 4: 178 (: mäd). Du hänger då ännu fast vid ditt första uppsåt att söka en publik syssla? Kellgren (1788) Därs. 7: 114. Det (färskjärn) som är hårdt och rått .. hänger gerna fast vid botten. Åkerman Stångj. 83 (1839). Jag förstår ej, hur det kommer till, att man med en så envis kärlek kan hänga fast vid sin fosterjord. Runeberg ESkr. 2: 275 (1858). Hänga fast vid livet. Segerstedt Händ. 20 (1922, 1926).
2) tr., till II 1: fästa l. fastgöra (ngt) i hängande ställning. Holmberg (1795; under cramponner). VLitt. 1: 465 (1902).
3) refl., till II 5 b: gripa tag (i ngt l. ngn) o. hålla sig fast, klamra l. klänga sig fast (vid ngt l. ngn); bita sig fast (i ngt); stanna (i en uppfattning l. åsikt). Sylvius Curtius 636 (1682). Svenska folkets hjerta (har) hängt sig fast vid detta tidehvarf (dvs. den karolinska tiden). Svedelius i 2SAH 44: 25 (1868). Dem, som hålla sig uppe med simning eller hängt sig fast i skeppsroder och ankarkettingar. Rydberg RomD 37 (1877). Siwertz JoDr. 227 (1928). —
HÄNGA FRAM10 4.
1) intr., till I 1 o. 4: hänga ned l. ut framtill; hänga ut ur springa l. hål o. d.; luta framöver. Ekblad 270 (1764). Luggen hängde fram över näsan. Heidenstam Svensk. 1: 216 (1908). Skjortan hänger fram. Auerbach (1909). Den magra gestalten var böjd, huvudet hängde fram och blicken irrade. Johansson RödaHuv. 2—3: 192 (1917).
2) tr., till II 1: taga fram (bruksföremål, särsk. klädesplagg o. d.) från dess förvaringsrum och hänga upp (det). Berndtson (1880). —
HÄNGA FRAMME10 32. till I 1, om bruksföremål, särsk. klädesplagg o. d., som icke hängts in i sitt förvaringsrum. Auerbach (1909). —
1) intr., till I 1 o. 4; numera bl. om ngt som (helt l. delvis) täcker l. skyler l. döljer ngt. Biscop Hanses insigel i Linköping hengde ther och med före (dvs. var äv. hängt vid handlingen framtill). OPetri Kr. 329 (c. 1540). Förlotten som henger för witnesbyrdzens Arck. 2Mos. 30: 6 (Bib. 1541). Auerbach (1909).
2) (i sht vard.) tr., till II 1: placera (ngt) i hängande ställning framför (ngt l. ngn); numera bl. med obj. som betecknar dels ngt som (åtm. delvis) täcker l. skyler l. hindrar tillträdet till ngt, t. ex. draperi(er), gardin(er), dels öppning o. d. som täckes med ngt. Hänga för en filt, ett hål. Tå wij nu hadhe bygdt muranar, hengde iagh portanar före. Neh. 7: 1 (Bib. 1541; Bib. 1917: satte .. in dörrarna). De smala fönstren (i kabyssen) hade han hängt för med pojkens arbetsbyxor. Engström Bläck 4 (1914). —
HÄNGA I10 4. till I 8. jfr IHÄNGA.
1) (vard.) abs., om person: ihärdigt fortsätta l. fortfara med ett arbete l. en strävan; arbeta ivrigt o. oförtrutet, stå i, knoga (på). Nordforss (1805). Att hänga i från morgon till qväll. Benedictsson FruM 176 (1887).
2) (vard.) med saksubj.: hålla sig kvar l. stanna kvar hos, sitta i (ngn, äv. ngt); äv. abs.: fortfara, vara, räcka; icke vilja släppa taget l. ge med sig. Lukten hänger i (kläderna). (De) förundrade sigh icke litet, at andan oc lijffuet ännw hengde j henne. ASimonis SiälÖrt. O 9 a (1586). Sjukdomen hänger i. Sahlstedt (1773). Romantiken hänger i en. Man har insupit den från barndomen. Benedictsson Peng. 205 (1885). Sjödin StHjärt. 270 (1911). —
HÄNGA IHOP10 04, äv. (numera nästan bl. i bet. 4) TILLHOPA040 l. 032, stundom HOP4, förr äv. HOPA, IHOPA. jfr HOPHÄNGA, ävensom HÄNGA SAMMAN. särsk.
1) till I 8: sammanhänga (med ngt); vara (omedelbart l. intimt) förenad (med ngt); stå i (direkt) förbindelse (med ngt); äga samband (med ngt); stundom: vara (liksom) limmad l. klistrad fast (vid ngt); ofta med pluralt subj.; om personer, samfund o. d. äv.: hålla tillsammans l. ihop. Att wåre Och Rijckisins vndersåther motte hängie till hope och stå manligen fast hwar medt then annenn. G1R 18: 656 (1547). Repen hänga ihop. Sahlstedt (1773). Jämtlands allmoge är som ler och långhalm, de hänga ihop och följa den stråt man en gång kan få dem taga. Quennerstedt Torneå 2: 278 (i handl. fr. 1809); jfr b β. Ett stycke land, som på ett ställe hänger ihop med det fasta landet. Berlin Lrb. 81 (1852). särsk.
a) (vard.) i talesättet hänga ihop som ärthalm (ngn gg en ärthalm l. ärthalmen), äv. som en ärtrev l. ärtrevar o. d., med pluralt subj.: vara intimt förbundna, oskiljaktiga, omöjliga att skilja från varandra. Verelius 254 (1681). Vi på Sveaborg äro alla enta och hänga hop som ärthalm, att heligt och med alla krafter försvara grundlagarna. Tersmeden Mem. 4: 128 (1755). De hängde ihop värre än två ärtrefvar. Benedictsson Folkl. 84 (1887; om två slagskämpar).
b) i talesättet hänga ihop som ler och långhalm.
α) (†) ironiskt, om yttrande o. d.: sakna allt sammanhang; jfr 2. Det du säger, hänger ihop som ler och långhalm. SedolärMercur. 3: nr 12, s. 6 (1731). LHammarsköld (1809) hos Hjärne DagDrabbn. 285.
β) (vard.) med pluralt subj., = a. Granlund Ordspr. (c. 1880). Ett samhälle, hvars medborgare hängde ihop som ler och långhalm. NDA 1915, nr 17, s. 4.
c) överensstämma l. gå ihop l. låta sig förena (med ngt). (Vittnena) kommo intet öfwerens i sin utsago, och thens enes tal hängde intet ihop med thens andras. Spegel Pass. 191 (c. 1680). Hur hänger det ihop med det som du sagt förut? Auerbach (1909).
2) hava sina delar (tätt) samlade l. (fast) förenade med varandra; bilda l. utgöra ett sammanhängande helt; äga sammanhang; stundom övergående i bet.: äga bestånd. Mess. 1531, s. A 2 b. Lögn .. hänger intet länge ihoop. Grubb 495 (1665). Det hänger intet ihop, hvad han säger. Mont-Louis FrSpr. 262 (1739). Hon (har) .. klöst sönder sina egna trasor, så de ej mera hänga ihop. Almqvist Amor. 322 (1822, 1839). Schück Shaksp. 2: 285 (1916). särsk. (vard.) om person: hålla sig uppe; i sht i uttr. knappt l. nätt och jämnt hänga ihop, känna sig som om lederna skulle gå isär, känna sig nära bristningsgränsen (på grund av ytterlig trötthet, ålderdomssvaghet o. d.). Spegel 428 (1712). Jag tillskrifver endast Försynens synnerliga nåd, at jag ännu hänger ihop och orkar något uträtta. VDAkt. 1779, nr 127. Hagberg Shaksp. 11: 219 (1851).
3) (vard.) förhålla sig (så l. så); nästan bl. med det (det här, detta här) l. saken ss. subj.; ofta i uttr. det hänger inte l. aldrig rätt ihop (med saken) o. d., det måste vara ngt på tok med saken. Lindner Tijdhfördr. 107 (1641). Med Fä-bodarne hänger det så tillhopa, at de äro uptagor af Soknens odelta utskog eller allmänning. Hülphers Dal. 202 (1762). Detta upskof hänger icke rätt ihop. Schröderheim Opt. 26 (1794). Det här hänger .. aldrig rätt ihop. Lindegren 2: 181 (1806). Jag tyckte mig finna, att just ingen riktigt visste, hur saken hängde ihop. PT 1910, nr 40 A, s. 3.
4) bokb. tr., till II 5: fästa samman (lösa blad, planscher o. d.) gm att fastklistra (dem) vid smala pappersremsor (som i kart- l. planschvärk komma att bilda bokryggen). AHB 111: 7 (1882). BokbOrdl. (1899). —
HÄNGA IN10 4.
1) intr., till I 1. Hwar (sköld) hänck in på then andra. Verelius Gothr. 46 (1664). I fönstret hängde rankan in. Hallström LevDikt 143 (1914).
2) tr., till II 1. Fosz 496 (1621). (Kornax) bundos till knippen och hängdes in i boden. Nilsson FestdVard. 141 (1925).
3) (†) refl., till II 5 b: sluta sig (till ngn); efterhängset tränga sig (på ngn). The som hålla med någon, eller hänga sig in til en. Spegel 19 (1712). Jag var ej påflugen att hänga mig in på dem. Svedelius Lif 110 (1887). —
1) till I 1 o. 3: fortfarande hänga, förbliva hängande (ngnstädes); hänga ss. en återstod l. rest av ngt. Såsom fyra eller fem bäär hengia quarr på quistanar. Jes. 17: 6 (Bib. 1541). Skorstenen välter fram stora moln af svart stenkolsrök, som sedan hänga qvar i luften bakom oss. SD(L) 1902, nr 202, s. 5.
2) till I 8.
a) till I 8 a; om person l. ngns sinne o. d.: (envist) hålla fast vid, icke vilja släppa l. uppgiva (ngt). Franzén Pred. 3: 219 (1843). Den stora massan af folket (i Finl.) hängde kvar vid sitt gamla fosterland med seg tillgifvenhet. SvH IX. 1: 152 (1909).
b) till 1 8 e: (alltjämt) sitta fast (ngnstädes); stanna l. dröja kvar (ngnstädes); stundom: sitta i, hänga i. Sylvius Curtius 181 (1682). Det välsignade spelmansgnället hängde qvar i öronen. Wetterbergh Penning. 298 (1847). Undvik att .. bli hängande kvar alltför länge på samma (fiske-) plats! Hammarström Sportfiske 98 (1925). —
HÄNGA MED10 4. till I 8.
1) (vard.) om person: (envist o. efterhängset l. med möda o. besvär, med uppbjudande av alla krafter) följa l. hålla sig vid sidan av (ngn; i eg. o. bildl. anv.); i sht abs.: inte ge tappt l. sacka efter; ofta: (alltjämt) hålla i med att arbeta, fortfarande vara i värksamhet; hangla med; stundom: hänga i. Bark Bref 1: 119 (1703). (Kung Girighet) hade .. en slincker, som hängde med honom hvart han geck, och blåste honom altid något i öronen, som hette Fattigdom. Kling Spect. S 2 a (1735). Visst är jag ett gammalt, orkeslöst skrälle, men ännu hänger jag med. Kuylenstierna Ber. 245 (1898). Essén Fob 243 (1919). (†) Om man wijsor siunger, så heng icke ther vthi medh. Syr. 32: 4 (Bib. 1541).
2) (†) om fel, svaghet o. d.: vidlåda (ngn). EEkholm i SvMerc. V. 2: 332 (1759). Jag behöfver en hel timma för att gråta ut. Det är ett familjefel, som hänger med alla Lansar. Hagberg Shaksp. 2: 157 (1847). —
1) intr., till I 1, 3, 4. Wollimhaus Ind. (1652). Drabanterne .. hade stora wijda .. böxor, som dem neder uppå fötterna hängde. KKD 3: 223 (c. 1710). Grenarne hänga ned i vattnet. Björkman (1889). Väldiga molnmassor, som hängde ända ner mot havsytan. Lagerlöf Holg. 1: 123 (1906).
2) tr., till II 1, 3. Fosz 496 (1621). särsk. (†) i uttr. hänga huvudet neder, hänga (med) huvudet. Balck Es. 143 (1603). (De voro) uthaff .. förskräckelse lijka såsom döde, och hängde Hufwuden neder. Sylvius Curtius 704 (1682). Rålamb 13: 175 (1690). —
1) intr., till I 1, 3, 5; äv. (särsk. vard.) abs. Endoch Menniskian är .. frelst ifrån then ewiga Döden och Fördömmelsen, hänger lijkwäl Arffsynden på oss. Månsson Åderlåt. A 2 b (1642). Hon .. kunde (icke) visa sig i kyrkan utan att skämmas för sin söndagsklädning, som fått hänga på alla dessa åtta åren. Edgren ESkr. 2: 143 (1892). Tung hänger dimman på. Ekelund Mel. 15 (1902).
2) (vard.) tr., till II 1; i sht med avs. på smycke(n) l. grannlåt(er), (vackra) kläder o. d.; ofta i uttr. hänga på sig (ngt), särsk. med klandrande innebörd i fråga om prålig klädsel o. utstyrsel. PErici Musæus 2: 144 a (1582). (I krig) gagnar .. bättre at hängia en Patrontaska, än som Scholsäcken vppå sigh. Brask Pufendorf Hist. 395 (1680). Hon hänger på sig alt hvad hon äger. Lind (1749). För så mycket (dvs. betydligt över tiotusen kronor) hade den fina dockan hängt på sig bara under de sista åren. Siwertz Varuh. 305 (1926).
3) (†) tr.: laga l. föranstalta så att (ett onus l. besvär o. d.) kommer att vila på (ngn); lägga (ngt) på (ngn); påbörda (ngn ngt); jfr II 4. (Han) slogh sina fiendar baak til, och hengde een ewigh skam vppå them. Psalt. 78: 66 (Bib. 1541; Bib. 1917: lät .. komma över dem). H(ans) f(urstliga) N(åde) .. (vill) hängie dem (dvs. riksråden) den olämpe och tillstundende fara på. RA I. 3: 738 (1596). Nordforss (1805).
4) refl. till II 5 b: klamra sig fast på, tungt stödja sig på (ngt l. ngn); äv. (vard.) oeg. o. bildl.: haka sig fast vid o. efterhängset följa (ngn), besvära (ngn) med sin efterhängsenhet. Holmberg (1795; under embâter). I fall man märker att troll hänga sig på långvagnen. Wigström Folkd. 2: 125 (1881). Skulle denne trogne riddare av den Tråkiga skepnaden hänga sig på henne? Bergman LBrenn. 201 (1928). —
1) till I 8; = HÄNGA IHOP 1. Teitt Klag. 207 (1555). Han .. skyller oss, att vij hengia tillsamman och inthet göra hvad rätt är. RP 8: 122 (1640). Jag är så torstig, at mina läppar hänga tilsamman. Lagerström Jeppe 28 (1735). Motiv, som hänga samman med de stora sagorna. Sylwan (o. Bing) 1: 68 (1910). särsk. (vard.) i uttr. hänga samman som ärthalm (förr äv. ärthalmen) = HÄNGA IHOP 1 a. KKD 6: 7 (1707). De lemna inte hvarandra i sticket — de hänga tillsammans som ärthalm. Backman Reuter Lifv. 2: 310 (1870). MinnVg. 173 (1900).
2) = HÄNGA IHOP 2. (Kristus) är wårt Hufwudh, vtaff hwilket heela Kroppen hänger tilsamman. Schroderus Os. III. 1: 362 (1635). Han .. var så svag och ynkelig, at han knapt hängde til sammans. Lundberg Paulson Erasmus 110 (1728). (Geléer) böra (icke) vara fastare, än att de hänga godt tillsammans. Grafström Kond. 170 (1892). Schück i 3SAH 28: 79 (1916).
3) (vard.) = HÄNGA IHOP 3. (Han) blef tillfrågat huru dett hängde tillsamman med gården han bhoor vti. VRP 1651, s. 627. Bark Bref 2: 124 (1706). Det här hänger aldrig rätt tillsammans. Jolin MSmith 126 (1847). Ödman Reseb. 184 (1907). —
HÄNGA TILLBAKA10 040, äv. 032. till II 1: hänga (ngt, särsk. bruksföremål, som man användt) på sin (vanliga) plats igen. —
1) (vard., i vissa trakter) intr., till I 1, om klädesplagg = HÄNGA UNDER slutet. Hedberg Dagen 34 (1863). Din underkjol hänger undan. Björkman (1889).
2) tr., till II 1: skaffa undan (ngt) gm att hänga det på krok l. hängare, i skåp l. garderob o. d. Kusinen .. gick fram för att hjelpa henne af med kappan, som han hängde undan. Benedictsson Peng. 168 (1885). —
HÄNGA UNDER10 40. till I 1. Ekblad 156 (1764). särsk. (vard.) om klädesplagg (särsk. till den kvinnliga utstyrseln hörande underplagg): hänga för långt ned o. synas nedanför däröver buret (över)plagg. jfr UNDERHÄNGA. —
1) till II 1; äv. i bild o. bildl. Hänga upp gardiner. Balck Es. 154 (1603). Lillienstedt (hade) .. hängt upp sin lyra (dvs. slutat att dikta). Ljunggren i 2SAH 41: 276 (1866). Du .. ser tvätterskan .. stå och hänga upp kläder. Belfrage Väg. 43 (1918). jfr: När någhor haffuer bedriffuit een synd then dödhen werd är, och wardher så dödhat, at man henger honom vp i trää. 5Mos. 21: 22 (Bib. 1541); jfr 2.
2) (†) till II 2: avliva (ngn) gm hängning; refl.: taga livet av sig gm hängning. Bureus Suml. 56 (c. 1600). Then som icke sjelf tänker sig blijfva gammal, han måste hänga upp sig, medan han unger är. Hagström Herdam. 1: 106 (1682; anfört ss. ”gammalt ordspråk”). Almqvist Mål. 89 (1840).
3) refl., till II 5: fastna (på l. i ngt); haka upp sig; bliva hängande (ngnstädes). Trådarne .. hänga upp sig på framsålfven (om varpen är för tät). Ekenmark Dräll. 14 (1828). Djupgående fartyg (hava) under lågt vattenstånd hängt upp sig på pålarne vid kajen. SD(L) 1898, nr 147, s. 4. särsk.
a) (vard.) med prep. på: fästa sig vid o. stanna inför (ngt) som man finner stötande l. misslyckat; i sht i fråga om (småsinnad) kritik av detaljer o. obetydligheter. SvLittFT 1838, sp. 146. Ers Nåd skall inte hänga upp sig på obetydligheter. Lidforss DQ 2: 303 (1892). Smith Rönnerkr. 343 (1912).
b) (vard.) med prep. på: staka sig på (ngt), icke kunna komma längre, icke gå i land med (en uppgift). Berndtson (1880). Han fumlade på målet, var ej i stånd att tala, utan hängde upp sig redan på första stafvelsen. Löwegren Hippokr. 1: 437 (1909). —
1) intr., till I 1 o. 4: hänga utanför (ngt); i hängande ställning skjuta ut (över ngt). VarRerV 24 (1538). Buken henger ut på honom. Serenius (1741). Fodret hängde ut ur hålen på pälsarna. Heidenstam Svensk. 1: 103 (1908). Det burspråk, som hängde ut över gatan. Hedin Pol 1: 50 (1911).
2) tr., till II 1. De skulle giffwe tilkenne så snart Pestilentien komme i theres hus och strax henge vth tecken, att man kunde tage sigh tilware. SthmTb. 27/10 1589. Från ångaren hängdes ut en stormlejdare. SvD(A) 1924, nr 281, s. 16.
3) refl., till II 3: luta sig ut (över ngt). Om .. ett träd .. hänger sig ut öfver vattnet. De Geer VSkr. 1: 229 (1878, 1892).
4) (tillf.) räta ut l. utjämna (skrynkla l. veck) gm att hänga. Hans civila kläder hade hängt ut sina veck. Siwertz Eld. 269 (1916). —
HÄNGA UTE10 32. till I 1: befinna sig i hängande ställning utanför ngt l. ute i det fria; stundom om bok, tavla, fotografi o. d.: vara upphängd (till påseende) i bok- l. konsthandelsfönster o. d. Roland Minn. 76 (c. 1748). På tvänne af Fiskarne hängde Masken ute hela qvarteret, igenom den öpning man kallar Fiskens Nafla. SvSaml. 3: 62 (1764). (Operasångerskan) var ju van att stanna vid sådana (bokhandels-) fönster och se efter om hon hängde ute. Strindberg Sag. 130 (1903). jfr UTEHÄNGA. —
1) intr., till I 8.
a) (numera knappast br.) till I 8 a: hålla sig fast(klamrad) vid (ngt l. ngn); hänga (ngn) i kjolarna l. rocken; vara efterhängsen mot (ngn); ansluta sig till, följa, hylla (ngn l. en lära l. åsikt); (segt) fasthålla vid (ngt l. ngn); förr äv.: ansätta, förfölja (ngn). Hängia widh .. (lat.) sectari. Helsingius (1587). Iagh ähr så ledse widh henne; hon giör aldrigh vthan henger widh migh. VästeråsDP 12/7 1620. (De förklarade sig) wilja hängia widh then Arianiske Läran. Schroderus Os. 1: 508 (1635). Jag nekar inte till, att jag gerna hänger vid våra gamla seder och bruk. Böttiger 3: 33 (1843, 1858). Folket och de Böhmiska studenterna hängde vid honom (dvs. Huss). Geijer I. 1: 281 (1845).
b) (†) till I 8 d: sammanhänga med (ngt); vara förenad l. förbunden med, stå i förbindelse med (ngt); stå i samband med (ngt). PErici Musæus 2: 84 b (1582). Stockholm (består) af några små Öar .., hvilka igenom Träbroar hängia vid hvar annan. Humbla Landcr. 6 (1740). Missbruk, som hängde vid de ceremonier, hvilka borde afskaffas. Bælter Cerem. 81 (1760).
c) till I 8 e: klibba fast vid, sitta l. sätta sig fast vid (ngt l. ngn); vidlåda (ngt l. ngn); äv. abs.; ss. abs. ofta: sitta i, hänga i, vara vidhängsen; numera föga br. utom i fråga om konkret föremål som klibbar l. sitter l. sätter sig fast, särsk. (ofta abs.) om kött som stekes, gröt som kokas o. d. Vselheet skal .. hengia widh honom. Job 18: 12 (Bib. 1541). På thet han (dvs. degen) icke må faszna eller hengia widh Bordet och Kaflan. Salé 107 (1664). Wahnen henger wid. Swedberg Schibb. Nnn 2 a (1716). Ehuru det är, vil dock yrhet och ostadighet gerna hänga vid ynglingar. Dalin Arg. 1: 28 (1733, 1754). Mina krämpor hänga ännu vid. Castrén Res. 2: 375 (1848). Det tycks ha hängt vid hela släkten (att vara ärelysten). KKD 6: VIII (1912). jfr: De hänga vid en som kardborrar. Auerbach (1909).
2) (†) tr., till II 5, i uttr. hänga ngn vid sig, göra ngn till sin anhängare. Denne .. hängde wid sig the förnämste. Gustaf II Adolf 132 (1616). Schroderus Os. 2: 351 (1635). —
1) till I 1, 3, 4: vara upphängd l. sväva över (ngt l. ngn); luta l. skjuta fram l. resa sig brant över (ngt l. ngn); äv. abs. Linc. (1640). Hans hår var .. så långt att det hängde öfver öronen. Heidenstam Karol. 2: 222 (1898). Stranden .. är .. nedtill utskuren af vattnet; stora jordmassor hänga öfver och hota städse att ramla. Langlet Ryssl. 359 (1898). Solen, som hängde över (havet). Lagerlöf Holg. 2: 427 (1907). särsk. byggn. o. skeppsb.: (med sin övre del) luta framåt l. framöver i förh. till lodlinjen. Så att samme gallee icke motte bliffve försvår eller förbred och stampnerne icke för tverbrante, utenn hänge väl utöffver både frammentill och achter. G1R 21: 160 (1550). Rosenfeldt Tourville 119 (1698). De flesta af pelarne (i Vadstena klosterkyrka) hade vid verkstäld lodning befunnits ”hänga öfver” från 1 till 4 eller 5 tum. BtRiksdP 1894, 8Hufvudtit. s. 167.
2) till I 6, om fara, hot o. d.; ngn gg abs.: vara överhängande. SvTr. V. 1: 114 (1601). Den fahran Rijket henger öfver. RP 16: 214 (1655). Faran hänger öfver. Söderblom StundVäxl. 1: 181 (1909).
3) (vard.) till I 8: efterhängset besvära (ngn). Den Herrn .. hängde öfver oss i köket bittid och sent. Stagnell JHjernlös 31 (1756); jfr HÄNGA I 7 b. Paul och Pehr, creti och plethi hafva från morgon till quäll hängt öfver mig och uttröttat mig med föga intressanta angelägenheter. HTSkån. 2: 219 (1837).
4) tr.; till II 1, 3; äv. refl. När tunga dimmor hänga sig öfver dig, kan du ännu blicka upp till Gud? Thomander 1: 157 (1828). Hon hade hängt en duk över. Auerbach (1909).
Sammansättningar (jfr ssgrna under HÄNGE): A: (I 4 a) HÄNG-ALM. kulturform av alm, vanl. Ulmus scabra Mill., med (låg krona o.) nedhängande grenar. Lundström Trädg. 2: 139 (1831). —
(I 4 a) -ASK. kulturform av ask, Fraxinus excelsior Lin., med (låg krona o.) nedhängande grenar. Wikström ÅrsbVetA 1837, s. 221. —
(I 1) -BANA, r. l. f. i sht tekn. lin- l. luftbana; äv. om transportanordning med en l. flera skenor o. transportvagnarna hängande under dem samt om s. k. upphöjda järnvägar med under skenorna hängande vagnar. JernkA 1879, s. 477. En elektrisk hängbana är under uppförande emellan städerna Elberfeld och Barmen. TT 1898, Byggn. s. 140. SFS 1912, s. 482. —
(I 1) -BI. [till BI, sbst.2] (†) bärgv. Häng-Bij, som äro fästade vid hängande spiror uppå en stark slå genom deras öfre ändar, eller nackar. Rinman 1: 205 (1788). —
(I 4 a) -BJÖRK. dels: äldre björk, Betula verrucosa Ehrh., med slakt nedhängande kvistar, slokbjörk, dels: kulturform av björk med (låg krona o.) nedhängande grenar. Linné Fl. nr 776 (1745). Berlin Lrb. 170 (1854). —
(I 1) -BOCK. [till BOCK, sbst.1 II] tekn. hängande lagerbock. Rothstein Byggn. 482 (1859). Blom Maskinl. 21 (1914). —
(I 4 a) -BOK; pl. -ar. form av bok, Fagus silvatica Lin., med nedhängande grenar. HbTrädg. 5: 57 (1874). Hängbokarna i trakten kring Lindholmen samt Kurraboken på Hallandsås äro .. de enda dylika (dvs. vildt växande hängbokar) som äro kända i vårt land. SkogsvT 1908, s. 276. —
(I 1) -BRO. (häng- 1752 osv. hänge- 1674) bro som är upphängd i järntrådskablar l. kättingar vid pelare på ömse sidor om flod o. d.; äv. om mera primitiv hängande bro; förr äv.: vindbrygga. Sylvius Mornay 201 (1674; om vindbrygga). König Mec. 137 (1752). JernkA 1849, s. 325. Över de djupa smala dalarna i bergstrakterna ha indianerna slagit hängbroar av lianer. NoK 7: 64 (1922). —
(I 4 a) -BRÖSTAD, p. adj. om kvinna: som har slappt (ned)hängande bröst. Holmberg (1795; under mamelu). —
(I 4 a) -BUK. hängande buk; särsk. ss. ytterfel hos häst, ävensom i fråga om kvinna som födt flera gånger; jfr -MAGE. Salander Gårdzf. 81 (1731). Vennerholm o. Svensson 254 (1892). —
-BUKAD, p. adj. (häng- 1697. hänge- 1697) (föga br.) hängbukig. Hoorn Jordg. 1: 186, x 5 b (1697). —
-BUKIG. som har hängbuk. Hoorn Siphra 65 (1715). En hängbukig häst. Agrell Tolstoj Kar. 2: 493 (1926).
Avledn.: hängbukighet, r. l. f. —
(I 1) -BYGGNAD. landt. anläggning för bevattning av siläng med jämförelsevis stark, ensidig lutning. Lundequist Landtbr. 193 (1845). LB 1: 326 (1901). jfr: Stundom kan mark i sin naturliga lutning användas för öfversilning, hvilket betecknas som naturlig hängbyggnad. 2NF 33: 1215 (1922). —
(I 1) -BÅR. i remmar hängande sjukbår; förr äv.: bärstol, portschäs. Then 11. Octobris (1726) vardt i Stockholm begynt med the så kallade Porte-Chaisers eller Häng-Bårars allmänna Bärande. Rüdling Suppl. 514 (1740). Almqvist JK 69 (1835). —
(I 1) -DOCKA, r. l. f. byggn. = DOCKA, sbst.1 6 d. Rothstein Byggn. 272 (1857). TT 1898, Byggn. s. 13. —
(I 8 e) -DY. (häng- 1745 osv. hänge- 1582—1851) [fsv. hängedy] (bottenlös) dy l. gyttja i vilken man sjunker ned o. ”blir hängande”; förr äv.: gungfly (ss. terräng). PErici Musæus 3: 22 b (1582). I stället för Siöar, som fordom voro, äro allenast .. Moraster ock Hänge-dyer. Œdman Bahusl. 26 (1746). De stora, sanka mader, som hängdy och gyttjiga dammar mångenstädes gjorde otillgängliga under sommartiden. Kolthoff DjurL 527 (1901). —
(I 4 a) -EK. form av ek, Quercus robur Lin. (f. pendula Lond.), med nedhängande grenar. (Vetenskaps-)-akademien (beslöt) söka fridlysning .. af en hängek på Munkebo i Skeda socken. VetAÅrsb. 1914, s. 48. —
(I 4 a) -EN, r. l. m. form av en, Juniperus communis Lin., med slakt nedhängande grenar. BotN 1919, s. 82. —
(I 8 e) -FLY, n. (numera föga br.) gungfly. Dalin Vitt. II. 6: 114 (1740). Brunius GotlK 2: 73 (1865). —
(II 2) -FÄRDIG. (vard.) djupt olycklig o. förtvivlad (så att man vore färdig att hänga sig); äv. om min l. ansiktsuttryck; i senare tid stundom: hängsjuk. Hängfärdige Debitorer, som anropa min nåd. Dalin Arg. 2: 62 (1734, 1754). En ömklig och hängfärdig min. Almkvist Turgenjef 9: 266 (1887).
Avledn.: hängfärdighet, r. l. f. —
(I 1) -GLACIÄR. geol. o. geogr. glaciär som hänger ned över en (brant) fjäll- l. bärgvägg. Ymer 1901, s. 224. —
(I 4 a) -GRAN, r. l. f. form av gran med slakt nedhängande grenar, slokgran, Picea abies (Lin.) Karst. (f. viminalis Sparrm.). Linné Fl. nr 789 (1745). SkogsvT 1905, s. 350. —
(I 4 a) -GRÖE. gräset Arctophila pendulina (Læst.) Anderss., med fina, nedhängande vippgrenar, slokvia. Nyman FanerogFl. 36 (1873). —
(I 4 a) -HUVAD, p. adj. (vard.) som hänger med huvudet, som är nedstämd, sorgsen o. modlös. Nyss så hänghufvad som en qväkare. Palmblad Falkensv. 2: 181 (1845). —
(I 4 a) -HUVUD. (vard.) person som hänger med huvudet o. ser bedrövad l. gudsnådlig ut. ”Der Freigeist” (av Lessing) vill visa, att man icke behöfver vara ett hänghufvud för att vara en bra människa och präst. Palmlöf Jantzen 70 (1908). —
(I 1) -HYLLA, r. l. f. (häng- 1871 osv. hänge- 1673—1927 (bygdemål)) (på vägg) hängande hylla, särsk. bokhylla. BoupptSthm 11/1 1673. Den fadren Luther skulle ha kvar sin gamla hedersplats på hängehyllan. Väring Vint. 24 (1927). —
(I 1) -KEDJA, r. l. f. (häng- 1804 osv. hänge- 1563)
2) (i fackspr.) kedja vari ngt upphänges; särsk. (numera föga br.) mil. om vardera av de båda kedjor som uppbära huvudet å tvåbent bock vid fältbro. Wikforss 1: 744 (1804). Hazelius Bef. 211 (1857). 2UB 9: 339 (1905). —
(I 1) -KLÄDE. (förr) bred, vit linneräcka med blåa l. röda ränder l. invävda l. isydda figurer som upphängdes längs väggarna i allmogehem, ävensom i taket på ryggåsstuga; jfr DRÄTT 5 a. BoupptVäxjö 1827. 1MinnNordM II. 1: 5 (1881). I vardagslag tagas bonaderna ned och läggas i kistor. I stället prydes då stugan nödtorftligen längs takåsarna med smala hängkläden av linne, vävda med enkla mönsterränder i blått eller rött. Flodström SvFolk 287 (1918). —
(I 4 c γ) -KNÄ. skeppsb. o. sjöt. vertikalt knä (knä med vertikalt löpande bål) till stöd för i sht däcksbalk l. toft, hängande knä, hangarknä. Witt Skeppsb. 75 (1858). SDS 1919, nr 250, s. 5. —
(I 1) -KOJ. sjöt. hängmatta använd till sovplats ombord på fartyg. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Hängkojer användas i regel på örlogsfartyg för däcksmanskapet. 3NF 11: 949 (1929). —
(I 1) -KOMPASS. i sht sjöt. hängande kompass (ofta anbragt under skejlejtet i kajuta). BoupptSthm 20/11 1689. 2UB 5: 91 (1902). —
(I 1) -KORNETT. (förr) nedhängande kornett (ett slags slöjband, användt till hår- l. huvudprydnad för damer). En uppsatt mössa med hängcorneter. Kexél 2: 64 (c. 1780). —
(I 1) -KRAGE. (förr) över skuldror, bröst o. armar nedfallande ytterkrage (å dam- l. herrkappa). ÅgerupArk. Bouppt. 1754. (Pelerinerna) äro .. af indiskt musslin, med 2:ne, äfven 4 häng-kragar, den ena kortare än den andra. JournLTh. 1810, s. 992. MagKonst 1829, s. 24. —
(I 1) -KÄRL. hängande kärl; kärl inrättat för upphängning; särsk. arkeol. om rikt ornerade, med öglor försedda nordeuropeiska bronskärl. IllSvH 1: 122 (1876). Grytorna voro .. vanligen försedda med egna fötter, men hängkärl funnos även. Landsm. B 15: 76 (1916). —
(I 1) -LAGER, n. tekn. i hängbock anbragt lager. TT 1875, s. 198. Bärlagren indelas efter de olika sätt, hvarpå de äro anbragta, i stålager, vägg- eller konsollager och hänglager. Starck Hållf. 68 (1903). —
(I 1) -LAMPA. taklampa. Möller 1: 1068 (1782). De gamla vackra ljuskronorna utbyttes (i Sthm på 1870-talet) mer och mer mot Odhners och Lejas moderna hänglampor. Linder Tid. 31 (1924). —
(I 1) -LAV. lavarten Usnea plicata Ach. (U. barbata γ plicata (Lin.) Fr.); stundom allmännare o. obestämdare om äv. andra lavarter, t. ex. skägglaven, Usnea barbata (Lin.) Fr., som växa på träd från vilka de hänga ned i toviga klungor; jfr -MOSSA, sbst.1 Liljeblad Fl. 437 (1798). På södra sidan om sjön är skogen kortväxt och beklädd med svart hänglaf. LfF 1849, s. 162. FrSkog. 237 (1892). —
(I 1) -LAVE. bärgv. i linor hängande lave l. flake av plankvärk, rymmande ett par gruvarbetare o. använd vid rensning o. d. av gruvvägg som är svåråtkomlig med stege. Rinman (1788). Wetterdal Grufbr. 206, 275 (1878). —
(I 1) -LINA. lina vari ngt hänger l. som är avsedd att uppbära ngt; särsk. gymn. om i taket fastgjord, fritt nedhängande lina (lodlina), avsedd för äntring, armgång (med användande av tvenne sådana linor) o. d. VLRektH 1828. 2UB 3: 152 (1897). —
(I 1) -LJUSSTAKE~020. (häng- 1682 osv. hänge- 1637—1661) (i sht förr) OxBr. 11: 696 (1637). Tvåarmad hängljusstake af trä med ljushållare och pipa af järn. MeddNordM 1901, s. 47. —
(I 1) -LOCK, r. l. m. nedhängande hårlock. JournLTh. 1810, s. 992. Jag ser hennes stora chinjong och hänglockarna bakom öronen. Lagergren Minn. 1: 308 (1922). —
(I 1) -LÅS. (häng- 1738 osv. hänge- 1549—1833) fritt hängande lås (av växlande konstruktion) med rörlig bygel som öppnas på ena sidan o. föres in i krampa, ring l. kedjelänk på det föremål som skall låsas o. därefter åter tillslutes. Ett stocke loss .. och itt henge loss. BtFinlH 3: 239 (1549). Hänglås kunna antingen vara breda och platta .., eller ock äro de mera runda och ha då invändigt i stället för regel ett litet hjul, som vrider sig kring en tapp. ArbB 213 (1887). —
(I 4 a) -LÄPP. (häng- c. 1755 osv. hänge- 1732) (vard.) (slappt) nedhängande underläpp; äv. om person med dylik läpp. Kolmodin QvSp. 1: 94 (1732). Dalin (1852). —
-LÄPPAD, p. adj. (i sht vard., mindre br.) hängläppig. Florman HästKänned. 79 (1794; om häst). Lundell (1893). —
(I 4 a) -MAGE. (vard.) jfr -BUK. Engström 2Bok 68 (1909). En stor, axelbred man med ett pussigt ansikte, .. hängmage och dubbelhaka. DN 18/11 1928, Söndagsbil. s. 3. —
(II 2) -MAN ~man2, sbst.1 [jfr eng. hangman] (bl. ngn gg tillf.) bödel. Leopold 5: 85 (c. 1820). Gerelius CorrSyst. 70 (1825). —
(I 4 a) -MAN ~ma2n, sbst.2 nedhängande man (hos häst). BoupptRasbo (1708). Skogvakt. 1891, s. 118 (i fråga om älgtjur). —
(I 1) -MATTA, r. l. f. (häng- 1683 osv. hänge- 1679—1798) [av holl. hangmat, folketymologisk ombildning av sp. hamaca; se för övr. HAMACK]
1) till sovplats (särsk. för skeppsbesättning) l. viloläger användt, rektangulärt segelduksstycke l. nät som (medelst vid smaländarna fästa linor) upphänges under däck å fartyg, i boningsrum l. (mellan tvenne träd o. d.) i fria luften. VRP 1679, s. 228. Hängemattor äro af buldan som hängas up under däcks balkarne för besättningen at sofva uti. Dalman (1765). Ännu torde bruket af hängmatta vara obekant för många af våra läsarinnor. Freja 1873, s. 74.
2) apparat medelst vilken man hindrar sjukt kreatur (särsk. häst) från att lägga sig o. på samma gång gör det möjligt för detsamma att vila sig (äv. använd vid transport av häst till sjöss). HdlÅgerupArk. 1702. Vennerholm o. Svensson 255 (1892). —
(I 1) -MOSSA, sbst.1 (numera bl. i icke fackmässigt spr.) hänglav. Hade icke branden härjat, hade hela denna skogen stått hvit af renmossa och i träen fullt af svart hängmossa. Linné Ungd. 2: 281 (1734; sannol. om tagellaven, Alectoria jubata Ach.). Rydberg Ath. 81 (1859). —
(I 1) -MOSSE, förr äv. -MOSSA, sbst.2 (häng- 1830 osv. hänge- 1706) (i fackspr.) mosse bildad på sluttning som översilas av framsipprande grundvatten. Hiärne 2Anl. 400 (1706: hängemåssa). Crælius Säfs 41 (1830). 2NF 34: 196 (1922). —
(I 4 a) -MUN. (vard.) mun med hängande underläpp o. neddragna mungipor. Schultze Ordb. 3172 (c. 1755). (Spåkvinnan) hade hästansikte, .. lång näsa, hängmun. Bergman JoH 9 (1926). —
(I 8 e) -PARTI. [jfr t. hängpartie] spelt. i schack (vid schackturnering): oavgjort parti som fortsättes vid senare rond. GHT 1928, nr 32, s. 5. —
(I 4 a) -PELARGONIA. form av pelargoniumart med hängande grenar o. blommor. Henriksson Tyskl. 229 (1901). —
(I 4 a) -PIL, r. l. f. (mindre br.) om Salixarter l. Salixhybrider med hängande grenar, särsk. Salix babylonica Lin., tårpil. VetAH 1798, s. 74. Där askar och hängpilar sloka / kring irisomsusad fontän. Ullman Ros. 100 (1921). —
(I 4 c) -PLATTA, r. l. f., äv. -PLATT, r. l. m. byggn. i gesims l. taklist ingående, utskjutande slät list av rektangulär genomskärning. Stål Byggn. 1: 263 (1834). Sthm 2: 176 (1897). —
(I 1) -PLÅT. (häng- 1680. hänge- 1670) (†) på vägg hängande (vid vägg fastgjord) ljusplåt, lampett. 2 st. liustakar .. 1 Hänge plåt (av mässing). BoupptSthm 2/11 1670. Därs. 25/6 1680. —
(I 1) -PRYDNAD. (häng- 1852 osv. hänge- 1909) i sht arkeol. o. etnogr. jfr -SMYCKE. Holmberg Nordb. 267 (1852). Myntet är upptill försedt med ett hål, hvilket visar, att det användts som hängprydnad. UpplFmT 7: 330 (1917). —
(I 4 a) -REVAD, p. adj. hippol. om häst på vilken revbenen sträcka sig jämförelsevis långt ned (o. äro mindre kraftigt välvda). KrigsmSH 1797, s. 170. TIdr. 1894, julnr s. 5. —
(I 1) -RYSSJA. fisk. (vid lakfiske använd) i vattnet lodrätt nedhängande ryssja, lakstrut. SvRike I. 1: 280 (1899). —
(I 1) -RÄNNA, r. l. f. byggn. fristående takränna som uppehålles av l. vilar på (järn)krokar l. konsoler under takfoten. TT 1887, s. 145. —
(I 5) -SITS. ridk. sätt att rida varvid ryttaren (icke sitter nog väl ned i sadeln, utan) hänger på skrevet med raka ben. KrigVAH 1828, s. 12. RidI 1914, s. 22. —
(I 4 a, b) -SJUK. (ngt vard.) som går o. småkrasslar o. icke känner sig fullt frisk; dåsig, olustig o. nedtryckt till sinnet. Bergius Småsak. 7: 124 (1757). I slutet af förra månaden var jag .. några dagar hängsjuk och olustig på allt vis, nästan med fruktan att blifva allvarsamt .. sjuk. Lundgren MålAnt. 1: 2 (1841, 1870). Petrén EpidSj. 68 (1926). —
(I 4 a, b) -SJUKA. (häng- 1723 osv. hänge- 1640—1670) (vard., med ngt ålderdomlig anstrykning) tillstånd(et) att vara hängsjuk. Murenius AV 49 (1640). Han har hängsjukan. Auerbach (1909). —
(I 4 a, b) -SJUKDOM. (föga br.) = -SJUKA. Linné Diet. 2: 26 (c. 1750). Fröding Eftersk. 2: 39 (1894, 1910). —
(I 1) -SKÅP. (häng- 1671 osv. hänge- 1667—1814) (i sht förr) mindre skåp avsett att hänga på rak vägg. BoupptSthm 10/12 1667. Överallt i Sverige ha bönderna använt hängskåp, men numera håller denna möbeltyp på att försvinna. Erixon Möbl. 1: LVIII (1925). —
(I 1) -SMYCKE. i sht arkeol. o. etnogr. smycke avsett att bäras hängande kring hals l. arm, på bröstet osv. Montelius SvFornt. 1: 36 (1874). Gjutna hängsmycken av silver. Fornv. 1928, s. 102. —
(I 1) -STAKE. (häng- 1668. hänge- 1637—1744) (i sht förr) hängljusstake. OxBr. 11: 717 (1637). BoupptVäxjö 1744. —
(I 1) -STEGE. stege fastgjord l. avsedd att fastgöras upptill; motsatt: ståndstege. VLArk. 1792, Invent. G I 1. En mörk figur klänger vigt uppför hängstegen till märsen. SvD 1900, nr 27 A, s. 3. —
(I 1) -STOL.
1) (i sht förr) stol hängande i remmar l. stänger; särsk. om dylik för barn l. (förr) i vagn (särsk. jutvagn); jfr -SÄTE. En rödmålad Enspännare Vagn med 2:ne hängstolar. NyttGam. 1800, s. 200. AGSilverstolpe Skald. 2: 82 (1810). Från Skåne .. till Norrbotten .. förekommer .. ett slags gungor för barn, bestående av en stol, upphängd i en eller ett par stänger, fästa i taket eller en bjälke. En dylik hängstol fungerade således samtidigt som vagga och stol. Erixon Möbl. 2: XLVIII (1926).
2) byggn. takstol med hängvärk. SvTyHlex. (1851). Vid större spännvidder (i en byggnad) konstrueras dubbla hängstolar, .. som ha två hängbjelkar .. hvilka stödas af hvar sin sträfva .. och sammanbindas medelst en spännbjelke samt uppbära takbjelken. UB 1: 324 (1873). —
(I 1) -STOLPE. byggn. stolpe som är fastgjord (”upphängd”) vid sin övre ända. Stål Byggn. 1: 285 (1834). Lundell (1893). —
(I 1) -SÄTE. (förr) i remmar hängande säte i vagn; jfr -STOL 1. En .. Hollsteinsk vagn .. med 3:ne beqvämliga hängsäten. NyttGam. 1797, s. 256. Därs. 1803, s. 8. —
(I 4 c) -TORN. byggn. från övre delen av (slotts- l. borg)mur utspringande mindre torn. Brunius SkK 370 (1850). Det gotiska boningshuset .. hade högt, brant tak, trappgaflar .., stundom tinnar .. samt hängtorn i hörnen. Wrangel Konststil. 25 (1897). Uppl. 1: 594 (1905). —
(I 4 a) -TRÄD. i sht trädg. träd, vanl. odlat prydnadsträd, med nedhängande grenar. NDA 1867, nr 239, s. 4. Hängträd uppdragas vanl. genom att kvistar av träd med hängande växtsätt inympas täml. högt uppe på normala unga träd av samma art. 3NF (1929). —
(I 1) -VAGGA, r. l. f. (häng- 1771 osv. hänge- 1746) (förr) vagga nedhängande från taket l. upphängd på en (i taket fastgjord) vippstång. BoupptVäxjö 1746. Våra bönder bruka gemenligen häng-vaggor, hvilkas rörelse är lindrigare (än vanliga vaggors). Rosenstein BarnSjukd. 16 (1771). Erixon Möbl. 2: XLIX (1926). —
(I 1 f β) -VAGN. (häng- 1764—1884. hänge- 1640—1749) (ngn gg i fackspr.) vagn med vagnskorgen hängande i remmar l. kedjor vid i underredet fastgjorda ståndare. Linc. (1640; under staticulum). 1MinnNordM VIII. 3: 2 (1884). —
(I 4 c β) -VÄGG. bärgv. hängande vägg, hängande. Wetterdal Grufbr. 181 (1878). LD 1907, nr 224, s. 3. —
(I 1) -VÄRK, n. byggn. konstruktion (takstol, broregel m. m.) i vilken en hängstolpe l. hängstolpar o. strävor ingå; motsatt: spännvärk. Wijnblad Tegelbr. 15 (1761). Hängverk nyttjas för att uppbära vågrätt liggande bjelkar. KrigVAT 1845, s. 510. Får (bro-)regeln stöd uppifrån, benämnes konstruktionen hängverk. NF 2: 1142 (1878). SkogsvT 1912, s. 207.
(I 4 a) -VÄXT, r. trädg. växt med långa, nedhängande grenar l. revor, ampelväxt. NF (1883). Abelin TrInomh. 103 (1904). —
(I 1) -ÄRM. (i sht förr) vid, nedhängande ärm (ofta lösärm); vanl. i pl. Hagberg Shaksp. 2: 71 (1847). Trolle Duvall 2: 154 (1875). —
(I 4 a) -ÖRA. hängande öra, sloköra (ss. karakteristiskt för djurart l. ss. ytterfel hos häst l. nötkreatur); vanl. i pl. Weste (1807). Sjöstedt Husdj. 1: 171 (1860). 2NF 9: 1091 (1908). —
-ÖRAD, p. adj. med hängande öron. Florman HästKänned. 69 (1794; om häst). Marsksvin .. äro stora, hängörade, senvuxna men fruktsamma. 3NF 13: 947 (1930). —
-ÖRIG. med hängande öron. Lilljeborg Däggdj. 469 (1871). Kinesiska hängöriga katten. 2NF 11: 1355 (1909).
B (numera bl. ngn gg starkt bygdemålsfärgat): HÄNGE-BRO, -BUKAD, se A. —
(I 2, II 2) -BY. (†) (ss. fingerat egennamn) i uttr. gå l. draga till Hängeby, bliva hängd. SthmTb. 1/12 1599. Store tiufwen slipper, dhen lille gåår til hängieby. Törning 142 (1677). —
-DY, -HYLLA, -KEDJA, -LJUSSTAKE, -LÅS, -LÄPP, -MATTA, -MOSSE, -PLÅT, -PRYDNAD, -SJUKA, -SKÅP, -STAKE, se A. —
(I 1) -TAPPAR, pl. (†) veck av slemhinnan (hos häst l. boskapsdjur), ett på vardera sidan om tungbandet, vilka vuxit ut till långa, nedhängande tappar. Rålamb 13: 150 (1690). —
-VAGGA, -VAGN, se A.
C: (II 2) HÄNGNINGS-STRAFF. Lundin o. Strindberg GSthm 610 (1882). I Sverige upphäfdes hängningsstraffet för stöld 1855 och för sedelförfalskning 1858. NF 7: 277 (1883).
Avledn.: HÄNGANDE, n. särsk.
1) (†) till I 1: hängsmycke. HH 1: 16 (1543). Gull käder mädh hängiande vtij tuå, gull kädar vtan hängiande tuå. BtFinlH 4: 335 (1567). UpplDomb. 1: 119 (1635).
2) [jfr ä. d. under et hengende; sannol. efter mnt. förebild med best. art. et] (†) till I 2, i uttr. på ett hängande, vid äventyr att bliva hängd; vid (straff) ett hängande, vid äventyr att bliva hängd, äv.: gm hängning. Honnom skall hann straffa wiidt itt hengende vtann nåder. G1R 10: 210 (1535). Widh straff ett hängiandhe. HH XIII. 1: 180 (1565). Thervpå han sigh beplichtedhe på ett hengiennde att han sådant effterkomme skulle. Därs. 236 (1566).
3) geol. o. bärgv. till I 4 c β: hängande lager l. vägg; vid sidostupande (donlägig) l. liggande fyndighet om den del av de begränsande bärgarterna som ligger över fyndigheten o. som vid brytning bildar överlutande vägg l. plant tak över gruvrum; motsatt: liggande. VetAH 1740, s. 204. Den undre begränsningen af en (gruv-)gång eller ett lager kallar man dess liggande, och den öfre begränsningen dess hängande eller tak. UB 3: 138 (1873). 5SvGeolU 6: 155 (1915). —
HÄNGARE, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m.
1) till I 1 o. II 1.
a) inrättning, särsk. i vägg l. list o. d. fastgjord krok l. hake l. fristående ställning med krokar l. hakar, avsedd att därå upphänga olika slags föremål; äv.: galge (se d. o. 3 e), byxhållare. Nordforss (1805). Hvar är husbonds resrock? — utbrast kokerskan, vildt stirrande på den tomma hängaren. PT 1907, nr 193 A, s. 3. Hängare för kartor och tabeller. Lagerlöf Kejs. 49 (1914). jfr BORST-, BRICK-, BYX-, GRYT-, KART-, KLÄD(ES)-, NYCKEL-, ROCK-, UR-HÄNGARE m. fl.
b) i ett föremål (särsk. klädesplagg, handduk o. d.) fastgjord (band)ögla l. stropp varmed detta upphänges; jfr HANK, sbst.1 1 d. Tholander Ordl. (c. 1875). Den prydliga (vägg-)almanackan med blågul hängare. SD(L) 1902, nr 586, s. 5. Nacken var så böjd, att det blev ett tomrum innanför rockkragen, där hängarn stod upp. Siwertz Eld. 380 (1916).
2) (†) till II 2: bödel, skarprättare. G1R 10: 51 (1535). Lind (1749; under hencker). jfr DIFHÄNGARE. —
HÄNGE, se d. o. —
HÄNGIG, adj.
1) (vard.) till I 4: som går o. hänger; hängsjuk; slapp o. olustig. Tholander Ordl. (c. 1875). Warfvinge ÅrsbSabbatsbSjukh. 1889, s. 196. Fara från bal till bal, .. för att sedan gå dödstrött och hängig och led. Svedenborg Glimt. 269 (1930).
2) (vard.) till I 7 a: med slapp l. loj l. vårdslös hållning; slängig; äv. om ngns hållning l. figur. Figuren var något hängig och lös. Andersson Chimokama 117 (1920). En flock av hängiga arbetarpojkar. Siwertz Sel. 1: 122 (1920). SvD(A) 1930, nr 237, s. 15.
3) till I 8.
a) (vard., mindre br.) till I 8 a (α): som ”hänger mamma i kjolen”, som ”hänger på folk”, kelig. Hängig och kellysten. Östergren (1928).
b) (†) till I 8 d, med prep. vid: som hänger samman med l. hör till (ngt). Skep, godz, folk och alt annat der widh (dvs. vid sjöexpeditionen) hengigt. HSH 32: 320 (1663). VDAkt. 1748, nr 507.
4) (†) till I 9, om rättssak: som ligger (oavgjord) under prövning vid domstol, anhängig. Saken (är) .. ännu hängigh i hoffrätten. ConsAcAboP 2: 353 (1662).
Spoiler title
Spoiler content