SO
publicerad: 2021
1hinna
hann hunnit hunnen hunna, presens hinner
verb
hinn`a 
1
ha tillräckligt mycket tid för att göra något; om person och äv. om annan företeelse i förändring eller dylikt
någon hinner (verb)
någon hinner (att+verb)
jag hinner bara ge några exempel här; de hann inte träffas innan hon reste; färgen hade inte hunnit torka; vi hann inte att göra allt vi skulle
○
spec.
komma i tid till något
någon hinner (till något)
hon hann inte till föreläsningen
belagt sedan början av 1500-talet (Sagan om Didrik af Bern);
fornsvenska hinna 'hinna upp; förmå'; jfr gotiska hinþan 'fånga'; besläktat med engelska hunt 'jaga'
2
lyckas komma fram till visst läge, med tanke på tillgänglig tid
JFR
uppnå
någon hinner (någonstans)
vi hade hunnit halva vägen när det började ösregna; han har inte hunnit så långt i sina studier
hinna i kapp någon
hinna upp någonhon låg tio meter efter men spurtade starkt och hann i kapp konkurrenterna på upploppet
belagt sedan slutet av 1200-talet
Westgöta-Lagen
2hinna
hinnan hinnor
hinn·an
substantiv
hinn`a
●
mycket tunt skikt av något (ofta elastiskt) material; ofta med funktion av överdrag eller dylikt men ibland äv. oönskat
en tunn hinna av fernissa; ögonens hinnor; det bildades en hinna på ytan av den varma mjölken
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen);
fornsvenska hinna; nord. ord, ev. besläktat med
skinn