SAOL

SO

publicerad: 2021  

¹hicka hickan

hick·an

substantiv

hick`a

● upp­repade ofrivilliga hastiga in­andningar och efter­följande till­slutningar av strup­huvudet var­vid karakteristiska ljud stöts ut

JFR ²hicka

hickanfall; fyllhicka; skrämselhicka

ha hicka

belagt sedan 1430–50 (Flores och Blanzeflor); fornsvenska hikka; till 2hicka!!

²hicka hickade hickat

verb

hick`a

● ha hicka

någon hickar (till)

○ äv. utan upp­repning vanligen med partikelntill ge ifrån sig en hickning

hon hickade till av skrämsel

○ äv. bildligt (med partikel) visa tydlig förvåning

garvade diplomater hickade till när de hörde presidentens ut­spel

belagt sedan 1325 (Westgöta-Lagen); fornsvenska hikka 'hicka; flämta; snyfta'; av ljud­härmande urspr.

hickahickande, hickning

Till SO

SAOB

publicerad: 1931  

HICKA hik3a2, r. l. f.; best. -an.

Etymologi

[fsv. hikka; jfr d. hikke; till HICKA, v.]

av ett egendomligt ljud (”hick”) åtföljd andningskramp beroende på stötvis skeende sammandragning av mellangärdet (ofta förorsakad av omåttlig förtäring av mat l. dryck, i sht spritdrycker). Få, ha hicka. IErici Colerus 1: 149 (c. 1645). En länge ihållande, våldsam hicka. Hygiea 1843, s. 358. Wretlind Läk. 9—10: 226 (1902). — jfr FYLL-, KRAMP-HICKA.

Ssgr (Anm. Vissa ssgr kunna äv. hänföras till HICKA, v.): HICK-ANFALL~02. —

-FLUSS. (†) av hicka åtföljd förkylningssjukdom; jfr FLUSS, sbst.1 2 a. KKD 10: 289 (1703). —

-SJUKA. med. Antoni Nervsj. 113 (1928).

Till SAOB