SAOL

publicerad: 2015  

jämtländska

jämt|­ländska substantiv ~n ‑ländskor 1 knappast pl.; ​dialekten i Jämt­land2 kvinna från Jämt­land

Singular
en jämtländska	obestämd form
en jämtländskas	obestämd form genitiv
jämtländskan	bestämd form
jämtländskans	bestämd form genitiv
Plural
jämtländskor	obestämd form
jämtländskors	obestämd form genitiv
jämtländskorna	bestämd form
jämtländskornas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

jämtländska jämtländskan jämtländskor

jämt|­länd·skan

substantiv

[jäm`t-]

● kvinna från Jämt­land

belagt sedan 1807

Till SO

SAOB

publicerad: 1934  

JÄMTLÄNDSK jäm3t~län2sk, stundom 4~1, i särskilt vårdat spr. äv. ~län2dsk resp. ~län1dsk (je`mtländsk Weste).

Ordformer

(förr äv. skrivet jemt-)

adj. till JÄMTLAND: som finnes i l. tillhör l. härstammar från l. har avseende på osv. Jämtland l. det språk som där talas. PH 1: 238 (1720). Jemtländska ord. Almqvist SvSpr. 284 (1840). De jämtländska fjällen. TurÅ 1917, s. 287. Ett jämtländskt ostmejeri med mesostkokning. Hellström NorrlJordbr. 617 (1917). Jämtländska studier. Fornvård. II. 2—3 (1928; rubrik). 7700 år av jämtländsk fornhistoria. TurÅ 1934, s. 38 (rubrik).

Avledn.: JÄMTLÄNDSKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f. jfr JÄMTSKA.

1) jämtländsk kvinna. Weste (1807).

2) jämtländskt språk, jämtländsk dialekt. Almqvist SvSpr. 242 (1840).

Till SAOB