SAOL
publicerad: 2015
klassicism
klass·ic·ism
[‑is´m]
substantiv
~en • riktning som söker sina förebilder i antikens konst el. litteratur
| Singular | |
|---|---|
| en klassicism | obestämd form |
| en klassicisms | obestämd form genitiv |
| klassicismen | bestämd form |
| klassicismens | bestämd form genitiv |
SAOB
publicerad: 1936
KLASSICISM klas1isis4m, r.; best. -en.
Etymologi
[jfr d. klassicisme, t. klassizismus, eng. classicism; efter fr. classicisme, till lat. classicus (se KLASSISK)]
1) smakriktning som söker sina förebilder o. mönster i antikens konst o. litteratur; särsk. litt.-hist. o. konsthist. om den under olika perioder under nyare tid (inom litteraturen i sht börjande under 1600-talets senare hälft i Frankrike) framträdande strävan att efterlikna antikens (i sht det antika Roms) litterära mönster l. bildande konst; äv. om den tid varunder dylik smakriktning rådt. Meurman (1846). Estlander KonstH 163 (1867). Efter återkomsten börjar .. (Nicodemus Tessin d. ä. arbeta) i en ny stil, bildad efter italienska och franska förebilder. Man skulle kunna kalla den en modererad klassicism. Hahr ArkitH 441 (1902). Klassicismens lyrik följde Horatius, blev elegant, kvick och rationell. Blanck NordRenäss. 100 (1911). SvLittH 1: 333 (1919). — jfr FRANSK-, NY-, PSEUDO-KLASSICISM.
2) mus. benämning på en under senare hälften av 1700-talet (med Haydn, Mozart o. Beethoven) framträdande musikalisk smakriktning kännetecknad bl. a. av en viss sirlig, graciös, homofon stil o. klar, symmetrisk periodisering av melodien; äv. om den tid varunder dylik smakriktning rådt. Norlind AMusH 454 (1921; i rubrik). Jeanson (o. Rabe) 2: 53 (1931). SvUppslB 19: 354 (1934).