SAOL
publicerad: 2015
kluta
kluta
verb
~de ~t • tills. med ut:
| Finita former | |
|---|---|
| klutar | presens aktiv |
| klutas | presens passiv |
| klutade | preteritum aktiv |
| klutades | preteritum passiv |
| kluta | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att kluta | infinitiv aktiv |
| att klutas | infinitiv passiv |
| har/hade klutat | supinum aktiv |
| har/hade klutats | supinum passiv |
| Presens particip | |
| klutande | |
kluta ut
• klä ut
Infinita formeratt kluta utinfinitiv aktivPresens participutklutande
SO
SAOB
publicerad: 1936
KLUTA klɯ3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se d. o.).
Etymologi
[jfr sv. dial. kluta, avtorka med trasa (Finl.), kluta ut, styra ut (Östergötl., Smål. m. fl.), d. klude (i bet. 1); avledn. av KLUT 1]
1) (†) laga (söndrigt klädesplagg o. d.) gm fastsyende av en lapp, lappa (ngt); äv.: hopsy klutar (för förfärdigande av ngt). Schultze Ordb. 2320 (c. 1755).
Särsk. förb.: KLUTA AV. (i Finl.) till 2: tvätta l. torka av (golv o. d.). Bergroth FinlSv. 236 (1917). —
KLUTA PÅ10 4. (i vissa trakter, vard.) till 3: ”kluta ut” (ngn); ”bylta på” (ngn); äv. refl.: ”styra ut” sig med (ngt). Tholander Ordl. (c. 1875). SD(L) 1902, nr 166, s. 4. Alla de halsdukar och schalar de hade klutat på sig. Aanrud Ber. 2: 126 (1915). jfr PÅKLUTA. —
KLUTA UT10 4. (i vissa trakter, vard.) till 3: kläda på (ngn) smaklösa, i sht allt för pråliga l. ”granna” kläder l. klädesplagg, ”styra ut” (ngn) på ett smaklöst o. iögonenfallande sätt; ofta refl.; äv. bildl. Blanche Kom. 48 (1850). Ciceronen .. som (har den) .. vanan att oupphörligt kluta ut sina yttranden i klassiska citat. Beckman Amer. 2: 10 (1883). (Berlinskorna) kluta ut sig med de dyrbaraste tyger, med siden och spetsar och se ändå ofta ut som kökspigor. Henriksson Tyskl. 258 (1901). DN(A) 1934, nr 99, s. 32. jfr UTKLUTA.