SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1955  
ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
(I 13, 15, III 2) PÅ-KAMMA, v., -kamning. (i fackspr.) fästa l. anbringa (bjälke l. underslag o. d.) på bjälke o. d. medelst kammar (se kam, sbst.2 5 b); äv. i uttr. påkamma ngt över ngt l. påkamma ngt ngt; jfr kamma, v. 3. Hazelius Bef. 214 (1857). Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 351 (1886: Öfver). Den bäddbjälke, .. som underslaget skall ”påkammas”. Zethelius Fältarb. 87 (1892).
(I 13, 15, III 2) -KASTA, v., -else (†, Lind 1: 190 (1749), -ning. [y. fsv. pakasta] kasta (ngt) på l. över ngt l. ngn; äv. med obj. betecknande det l. den som ngt kastas på: kasta l. slunga ngt (t. ex. murbruk) på (ngt l. ngn); äv. i uttr. påkasta ngt l. ngn ngt. OMartini Läk. 39 (c. 1600). Släta väggen på kastas och klenas med händren (vid rappning). Palmstedt Res. 70 (1779). Att endast litet bränsle för hvarje gång påkastas (vid eldning under ångpanna). TT 1881, s. 59. särsk. a) spelt. med avs. på kort o. d., = kasta på 1 a. HbiblSällsk. 1: 5 (1838). b) med avs. på klädesplagg l. kläder o. d.: kasta på sig l. ngn; äv. refl., i uttr. påkasta sig kläder o. d., kasta på sig kläder osv. I ögonblicket hade jag påkastadt mig mina kläder. Palmblad Nov. 2: 19 (1819, 1841). Okammad är hon, kläderna slarfvigt påkastade. Fahlcrantz Kyrkoh. 301 (1907). c) oeg. l. mer l. mindre bildl.; stundom: (ut)sprida l. (ut)strö (ngt, t. ex. figurer som broderas) på ngt l. låta (ngt) falla på ngt; äv. i oeg. l. bildl. uttr. motsv. b; förr äv. i uttr. påkasta ngn oket, lägga ngn under oket (se ok, sbst. 1 b δ). At påkasta Nederländerne Ooket. Brask Pufendorf Hist. 260 (1680). En himmelsblå tygklädning med påkastade silfverkvistar. Tersmeden Mem. 3: 216 (1744). Emedan Läran (om det hela) sjelf icke annorlunda kan betraktas, än såsom varande just Grund-idéen; men med så mycket påkastadt ljus, att (osv.). Skandia 7: 44 (1819, 1836). Romanen är en ”historisk” berättelse, men den historiska kostymen är endast löst påkastad. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 510 (1916). jfr (†): Eelden .. / Som migh (dvs. svenska språket) påkastat bleff (vid Sveriges kristnande). Skogekär Bärgbo Klag. B 2 b (c. 1632). särsk. α) (numera bl. tillf.) med avs. på ngt som värkar betungande (t. ex. börda, onus, skyldighet, omkostnader, förr äv. sjukdom l. plåga o. d.): pålägga l. påbörda (ngn ngt) l. betunga (ngn) med (ngt), lägga (ngt) på (ngn); förr äv.: åsamka (ngn svårigheter) l. tillfoga (ngn orätt l. skymf); förr äv.: utsätta (ngn) för (avund); jfr kasta på 2. OPetri 3: 212 (1530). Hwilken som Afwunden påkastad blifwer, skal sigh ther öfwer icke qwälia. Palmchron SundhSp. 183 (1642). Vår Herre behagade påkasta min Hustru Een .. häfftigh siukdom. VDAkt. 1676, nr 334. Effter han .. stoor skÿmph i mitt Embete mig påkastat. Därs. 1688, nr 81; jfr γ. Hwadh orätt och swårigheeter som och omkostningar iag af denna Människian lider och påkastas. Därs. 1704, nr 328. Bevisbördan kan icke påkastas honom. Östergren (1935). β) (†) med avs. på förbud: stadga l. utfärda; jfr på I 16 c β. KOF II. 1: 23 (1650). γ) (†) med avs. på beskyllning, kränkande yttrande, smädeord o. d.: utsätta (ngn) för l. rikta mot l. till (ngn); äv. med avs. på ngt förklenande o. d.: tillvita (ngn). Schück Wivallius 1: 255 (i handl. fr. 1648). Att H:r Pastor .. honom .. månge smädeordh å siste tinget påkastat. AktsamlKungsådreinst. 197 (1690). Att ingen henne hädanefter någon last obevisligen påkasta må. FoF 1940, s. 87 (1704). BL 15: 30 (1848). δ) (i fackspr., mera tillf.) (hastigt) slå på l. koppla på (ngt); jfr på III 2 q. Därefter påkastades i ett tag full belastning (på ångturbinen). TT 1900, M. s. 15.
(I 15, III 2) -KAVLA, v., -ing. (mera tillf.) linda upp (ngt) på en rund stång l. kavle o. d.; jfr kavla, v. 3. Fatab. 1928, s. 58 (: påkavling).
(I 15, III 2) -KILA, v., -ning. fastgöra (ngt) på ngt l. sätta på (ngt) medelst kilning; äv. i uttr. påkila ngt på ngt l. påkila ngt ngt. JernkA 1829, s. 109. Dessa kopplingar bestå af tvenne halfvor af hvilka den ena fast påkilas ena axeländen. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 377. jfr: (Sv.) Påkila .. (t.) einen Keil einschlagen. Möller (1790, 1807).
(I 13, 15, III 2) -KITTA, -ning. fastgöra (ngt) på ngt l. sätta på (ngt) medelst kittning. VetAH 1802, s. 163.
(I 13, 15, III 2) -KLADDA, v., -ning. (mera tillf.) (slarvigt l. oskickligt) smeta på l. måla på (ngt) på ngt l. påsmeta (ngt) o. d. Wulf Köppen 1: 118 (1799).
(I 24 c δ, III 5) -KLAGA, v. [fsv. paklagha]
1) (†) anklaga (ngn), anföra klagomål mot (ngn). Schmedeman Just. 136 (1614). Kyrkol. 16: 1 (1686).
2) (i sht i skriftspr.) yttra missnöje med (ngt), anföra klagomål över, klaga (se klaga, v. 3 c) på, påtala. PJBöklin (1840) i Bremer 1: 342. Riksdagens allt större övergripande på förvaltningens område blev gång efter annan påklagat. SvRiksd. I. 7: 15 (1932).
(I 24 c δ) -KLANDRA. (†)
1) framställa klander mot l. bestrida innehavarens äganderätt till (ngt); jfr klandra 1 a. Thett arffuett som the fattiges förmÿndere påklanndre. 3SthmTb. 2: 258 (1599).
2) anmärka l. klaga på (ngt); jfr klandra 5 a. Murenius AV 321 (1656).
(I 13, 15, III 2) -KLAPPA, v., -ning. (numera bl. tillf.) slå l. bulta l. knacka på (ngt); banka l. piska på (ngn); äv. abs. Schultze Ordb. 2289 (c. 1755). särsk.
a) = klappa på 2. SvTyHlex. (1851, 1872; angivet ss. skämts.).
b) = klappa på 3. Lind 1: 156 (1749). PH 12: 195 (1781).
(I 13, 15, III 2) -KLENA, v., -ing. (i sht med vard. l. fackspråklig prägel) smörja l. stryka l. smeta (ngt) på ngt; äv. (särsk. i uttr. påklena ngt med ngt) med obj. betecknande det varpå ngt smörjes osv.: bestryka; äv. i uttr. påklena ngt på ngt l. påklena ngt ngt. Att huset varit påklenadt med lera. GHT 1895, nr 232 A, s. 3. Lindblom VildmNegerb. 176 (1921).
(I 13, 15, III 2) -KLETA, -ning. (i sht vard.) smeta l. smörja på (ngt) på ngt, påsmeta o. d. WoL 1665 (1889).
(I 13, 15, III 2) -KLIBBA, v., -ning. klibba fast på ngt; särsk. tr.: klibba fast (ngt) på ngt; äv. i uttr. påklibbad på ngt (tr. l. intr.), påklibba ngt på ngt. Som man skulle vilja skillia en flundra ifrån ett bräde, på hvilket hon vore påklibbad och tårkad. Hoorn Jordg. 2: 147 (1723). 2UB 10: 296 (1907).
-KLIPP, n. [vbalsbst. till -klippa] glas. konkret: stycke påklippt glasmassa. Form 1945, s. 130.
(I 13, 15, III 2) -KLIPPA, v., -ning. klippa o. anbringa (ngt) på ngt l. förse l. pryda (ngt) med ngt som klippes o. anbringas därpå; nästan bl. (glas.) i fråga om anbringande av glasmassa vid glastillvärkning. ”Påklippning” av vinglasfot. Form 1945, s. 36.
(I 13, 15, III 2) -KLISTRA, -ing. klistra på (ngt); särsk.: fästa (ngt) på ngt medelst klister; äv. (särsk. i uttr. påklistra ngt med ngt) med obj. betecknande det varpå ngt klistras: medelst klistring förse l. övertäcka (med ngt); äv. i uttr. påklistra ngt på ngt l. påklistra ngt ngt. LinkStiftsbibl. Brev 24/10 1717. Ett litet hvitt lackeradt bord, med påklistrade blommor, utklipte af paper. Ödmann Hågk. 6 (1801; uppl. 1918). Fris och sockel skola .. föranleda större kostnader än lika stora ytors påklistrande med tapeter. TT 1871, s. 362. AHB 111: 69 (1882: påklistras .. på). Fält kunna utskäras av tunt titelskinn i mörkare färg än ryggen och påklistras densamma. Key Amatörbokb. 75 (1916). särsk.
a) (numera knappast br.) övergående i bet.: klistra upp (ngt). För Gymnasii Räkning påklijstrat 10 st:n chartor. VGR 1780, Verif. s. 463. LBÄ 29—31: 40 (1799).
b) oeg. l. mer l. mindre bildl.; särsk. med avs. på ngt mer l. mindre abstrakt; jfr påhänga II 2. Estlander KonstH 409 (1867). Lundells hyckleri .. satt så löst påklistradt att det när som helst kunde rifvas bort. Strindberg RödaR 97 (1879). Att i början och slutet (av uppsatsen) påklistra heterogena beståndsdelar. PedT 1905, s. 17.
(I 1, 3, 13, 15, III 2) -KLIVA, -ning. särsk. (†) till I 1, 3: kliva l. klättra på (ngt). Då såg man Kiärleeks Lust på hennes Kiösz-Mund swifwa, / Lijk som man sehr ett Bij twå Roosenblad påklifwa. Dahlstierna (SVS) 243 (c. 1696).
(I 13, 15, III 2) -KLUDDA, -ning. (vard., mera tillf.) (slarvigt l. vårdslöst) måla l. smeta på (ngt) på ngt, påsmeta (ngt) o. d.; äv. oeg. l. bildl. Fridegård Här 22 (1942; bildl.).
(III 2) -KLUTA, -ning. (vard.) kläda l. sätta på (ngn) smaklösa (i sht pråliga) kläder l. klädesplagg l. smycken o. d., kluta på l. ut (ngn), skruda l. styra ut (ngn med ngt); äv. oeg. l. bildl., med avs. på sak; äv. med obj. betecknande det varmed ngn l. ngt utstyres: sätta på (ngt) ss. smaklös prydnad o. d., skruda l. styra ut med (ngt); äv. i uttr. påkluta ngt på ngn l. ngt l. påkluta ngn l. ngt ngt. Tholander Ordl. (c. 1875). Befinnas .. (majolika-)urnor för dyra, påklutas växtkrukorna en icke mindre grann kjortel af silkespapper. Abelin TrInomh. 33 (1904). Påklutad petitmaître. Nordström Landsortsb. 93 (1911). Cederström Ströft. 157 (1915: ).
Spoiler title
Spoiler content