SAOL

publicerad: 2015  

magma

magma [mag`ma] substantiv ~n magmor • glöd­flytande massa under jord­skorpan

Singular
en magma	obestämd form
en magmas	obestämd form genitiv
magman	bestämd form
magmans	bestämd form genitiv
Plural
magmor	obestämd form
magmors	obestämd form genitiv
magmorna	bestämd form
magmornas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

magma magman magmor

magm·an

substantiv

mag`ma

● smält massa i jordens inre

het magma trängde upp genom sprickor i berget

belagt sedan 1891; av grek. mag´ma 'halvflytande massa; salva'

Till SO

SAOB

publicerad: 1942  

MAGMA mag3ma2 l. 40, r. l. f. (Berzelius ÅrsbVetA 1823, s. 180, osv.), äv. n. (Wallerius ChemPhys. II. 1—2: 187 (1765), Ramsay GeolGr. 1: 153 (1912)); best. -an, ss. n. -at; pl. -or, ss. n. -er (Ramsay GeolGr. 1: 136 (1909, 1912)).

Etymologi

[jfr t., eng. o. fr. magma; av gr. μάγμα, n., knådbar, halvflytande massa, salva]

1) (†) knådbar, halvflytande massa. VetAH 1777, s. 198. (I vissa fall) fäller sig strychnin i form af en klibbig seg magma. Berzelius ÅrsbVetA 1823, s. 180. TT 1872, s. 22. Ekbohrn (1904).

2) geol. glödflytande massa (smältlösning) i jordens inre. Nathorst JordH 526 (1891). Globen 1934, s. 19. jfr DIABAS-, GRANIT-MAGMA m. fl.

Ssgr (till 2; geol.): MAGMA-BÄRGART~20, äv. ~02. bärgart som består av stelnad magma (som trängt fram i l. genom jordskorpan). Fennia VIII. 3: 14 (1893). —

-HÄRD. jfr härd, sbst.1 4 a. Arrhenius Värld. 12 (1906).

Avledn. (till 2; geol.): MAGMATISK, adj. som har avseende på l. består av l. härrör från osv. magma. Fennia V. 10: 10 (1892).

Till SAOB