SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HÄRD 4rd, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(härd 1538 osv. herdh 1554. hä(h)l (hääl) 16871789 (: Hälsten))
Etymologi
[fsv. härþer (i bet. 3), liksom d. herd av mnt. l. mht. hert (gen. herdes), t. herd; motsv. mnl. hert (heerd), holl. haard, feng. heorþ, eng. hearth; av ovisst urspr. Möjl. föreligger i bet. 1 ett annat ord än i bet. 26]
1) [jfr motsv. anv. i ä. dan. o. t.] (†) eg.: plats med jämn yta som höjer sig ngt över omgivningen, där en fågelfängare placerar lockfåglar för att på så sätt fånga vilda fåglar i sina giller o. nät; giller för fångande av (krams)fågel. Risingh LandB 78 (1671). — jfr FÅGEL-HÄRD.
2) öppen (primitiv) eldstad, ”äril”; stundom med särskild tanke på själva bottnen i denna; dels i fråga om äldre l. mera primitiva förhållanden, dels (i vitter stil) om eldstad med tanke på att den i sht i ä. tid utgjorde en samlingspunkt för familjen; ofta i bildl. l. symbolisk anv., liktydigt med: hem, t. ex. i uttr. hem och härd. Den husliga härden. Vid egen härd l. den egna härden. Hemmets härd. Egen härd, är Gull wärd. Grubb 177 (1665) [efter t. eigener herd ist goldes wert]. Risingh LandB 29 (1671; i fråga om torkria). Denna Sandsten (fr. Kinnekulle) brukas .. (bl. a.) til härdar uti spisar. Kalm VgBah. 21 (1746). Från härden vid ugnen / Spred en sprakande glöd den behagliga hettan. Runeberg 1: 3 (1832). Elden lågade fritt på härden, som var bildad af flata stenar, lagda längs golfvets midt. IllSvH 1: 318 (1877; i fråga om vikingatidens hus). Eld å öppen härd bör aldrig tillåtas brinna under natten utan noggrann kontroll. Borgenstierna Eld. 6 (1916). Giv oss en härd att njuta vid / av vårt beskärda bröd. Karlfeldt i 3SAH 40: 58 (1929). — jfr FAMILJE-, SPISEL-, STEN-HÄRD m. fl. — särsk.
a) på altare, om platsen där förbränningen sker; äv.: altare. (Aigisthos) blotade ymniga lår på gudarnes heliga härdar. Johansson HomOd. 3: 273 (1844). Brännoffret skall ligga på altarets härd hela natten. 3Mos. 6: 9 (Bib. 1917). — jfr ALTAR-, OFFER-HÄRD.
b) (förr) etnogr. oeg., benämning på underträet varpå man gned vid åstadkommande av gnideld l. varpå drillpinnen vid eldgöring medelst drill värkade. Fatab. 1912, s. 3. Därs. 1913, s. 198.
3) om eldstad l. ugn som användes för mekanisk l. metallurgisk bearbetning av metaller i hetta.
a) i smedja: eldstad (l. ugn) med bläster vari metaller upphettas för formgivning, svetsning, härdning o. d., ässja; urspr. o. ofta ännu om bottenytan i ässja där eld uppgöres. (Lat.) Vstrina .. (sv.) härd. VarRerV 39 (1538). En Smed, som flera järn i härden har tillika, / Förbränner snart en del. Kolmodin QvSp. 2: 294 (1750). Två murade ässjor med hvardera två härdar. PT 1908, nr 119 B, s. 2. Smedjan (vid Hässleholms mek. värkstäder) .. innehåller 14 härdar för handsmide. SDS 1908, nr 168, s. 8. — jfr KLENSMEDS-, SMEDJE-, SMEDS-HÄRD.
b) metall. ugnsliknande rum vari metall under användning av bläster gm smältning färskas l. renas från främmande beståndsdelar l. på annat sätt metallurgiskt bearbetas vid hög temperatur; äv. om det rum vari metallen samlas, sedan den framställts l. smälts i en ovanför liggande ugn. Öppen härd (där luften har fritt tillträde), sluten härd. Bergv. 1: 98 (1637). Härd eller Hääl, uti Masugnar .. heter det rum, hwar det smelte Godzet af Vgnen siunker uti. Hiärne Berghl. 454 (1687; rättat efter hskr.). Härden, hvari hammarsmeden färskar jernet, är en slags ugn i form af en fyrkantig, ofvantill öppen låda, hvars botten samt fyra uppstående sidor vanligen bestå af tackjernshällar. Åkerman KemTechn. 1: 273 (1832). Den gamla färskningsprocessen i öppen härd ersattes närmast af puddlingen och undanträngdes ytterligare af bessemer- och martinmetoderna. 2UB 10: 416 (1907). — jfr ASK-, DRIV-, DUBBEL-, ENKEL-, FÄRSK-, FÖR-, GAR-, HAMMAR- (SMEDS)-, KNIPPSMEDS-, LANCASHIRE-, NAS-, RAFFINER-, RÄCK-, RÄNN-, SMÄLT-, STYBB-, STÅNGJÄRNS-, TYSK-, VALLON-HÄRD m. fl.
4) [jfr motsv. anv. i t.] i bildl. anv. av 3, om ngt vartill en värksamhet, en process o. d. är i särskild grad koncentrerad l. som utgör (den centrala) utgångspunkten (utgångsområdet) för ngt; säte, centrum. En härd för kulturarbete. Hjertat är .. känslornas härd, den dunkla grund, ur hvilken de framvälla. Wikner Tank. 166 (1872). Medelpunkten inom den gamla academiska corporationen, härden för den corporativa andan, bildade alltid consistoriet. Weibull (o. Tegnér) LUH 1: 354 (1876). De sydeuropeiska alperna (voro) härden för mäktiga glaciärer. VerdS 6: 20 (1888). — jfr AGITATIONS-, BILDNINGS-, BRAND-, CENTRAL-, ELD-, INDUSTRI-, KULTUR-, LJUS-, OROS-, REVOLUTIONS-HÄRD m. fl. — särsk.
a) geol. om utgångsområde för vulkanisk eruption; äv. om utgångsområde för jordskalv. Hisinger Ant. 6: 57 (1837). HeimdFolkskr. 10: 18 (1893). Ramsay GeolGr. 32 (1909). — jfr JORDBÄVNINGS-, MAGMA-, VULKAN-HÄRD m. fl.
b) med. (lokalt) begränsat område i kroppen (i ett organ o. d.) där en sjukdom (en inflammatorisk process o. d.) har sitt egentliga säte l. dit smärtor o. d. lokaliseras. En annan härd för de konvulsiva smärtorna. IHwasser (c. 1840) hos Collin Ordl. Infektionen (begränsas) ofta till en lokal härd. Sundberg Mikroorg. 195 (1896). Berglund Tuberk. 5 (1916). — jfr BAKTERIE-, DIFTERI-, FEBER-, FROSS-, INFEKTIONS-, SJUKDOMS-, SMITT(O)-, VAR-HÄRD m. fl.
5) [jfr motsv. anv. i t.] metall. vid guld- o. silverdrivning: förslaggat bly som uppstår i bottnen av en drivhärd gm inblandning av stybb o. d., härdbly. VetAH 1761, s. 77. Åkerman KemTechn. 1: 202 (1832).
6) [jfr motsv. anv. i t.] bärgv. vid malmanrikning användt, lutande plan, varå medelst en tunn vattenström utföres klassering av finfördelat, fyndigt gods. Rinman 1: 848 (1788). 2UB 5: 210 (1902). — jfr AVLÖ-, PLAN-, SLAM-, SOP-, STÖT-, TOM-HÄRD.
Ssgr (i allm. till 3 b, metall.) Anm. Jfr även ssgrna under HÄRDA, vilka på grund av den formella likheten stundom anslutas till HÄRD, sbst.1
A: HÄRD-ARBETE~020.
1) till 3 b. JernkA 1846, s. 213.
2) bärgv. till 6. Wetterdal Grufbr. 342 (1878).
(6) -BEN. [jfr BEN, sbst.1 II 2 c] (†) bärgv. sidoträ på en planhärd. VetAH 1792, s. 272.
(jfr 5) -BLY. = HÄRD 5; jfr HÅRD-BLY. Hiärne Berghl. 456 (1687). Rinman (1788).
(3 a, b) -BOTTEN. (härd- 16871904. härde- 1742) Hiärne Berghl. 456 (1687). TT 1897, K. s. 10.
-BROTT. (†) om metallblandat slagg o. d. som efter smältningen brytes ur en härd, bottennas. Rinman (1788). Möller (1807).
(6) -FLOD. [efter t. herdflut] (†) bärgv. after. Rinman (1788; med hänv. till after). VetAH 1792, s. 279. ÖoL (1852).
-FORMIG. särsk. med. till 4 b: som uppträder i form av en härd l. utgår från en härd. Sundberg Mikroorg. 302 (1896). En härdformig njuraffektion. LbInternMed. 2: 898 (1918).
-FÄRSKAD, p. adj. färskad i härd. JernkA 1877, s. 273. LfF 1911, s. 134.
-FÄRSKNING. färskning i härd. NDA 1867, nr 239, s. 1. Vid härdfärskning är jernet i beröring med bränmaterialet, vid puddlingen beröres det endast af de gasformiga förbränningsprodukterna, vid bessemerblåsningen användes intet särskildt bränsle. Rosenberg OorgKemi 503 (1888).
-GAS. i härd utvecklad gas. JernkA 1847, s. 299.
-GÅNG. det metallurgiska förloppet i en smälthärd; jfr HYTT-GÅNG. Rosborg StångjSmid. 12 (1809). JernkA 1906, s. 789.
(3 a, b) -HAMMARE. särsk. metall. till 3 b, om hammare som användes för att iordningställa en härdbotten. HSH 37: 4 (1529; i uppräkning av smedsvärktyg). Dalin (1852).
-KUSE. (†) slaggklump i härden av suluugn; jfr DALKAR. Rinman 1: 412 (1788; från Garpenbärg).
(3 a, b) -PLÅT. plåt som användes som inre beklädnad av ässja l. stångjärnshärd. JernkA 1844, 2: 145 (1557). SDS 1894, nr 537, s. 3 (i fråga om smidesässja).
-REDNING. konkret, om redningen (redningsstybben) i en härd. Rinman 2: 685 (1789). När härden (i en schaktugn för blysmältning) blifvit full med bly och skärsten, göres utslag genom ett hål i härdredningen. UB 4: 228 (1873).
-RUM.
1) till 3 b. Rinman JärnH 427 (1782). Puddelugnens hufvuddelar .. äro eldningsrummet .., härdrummet .. och skorstenen. UB 4: 93 (1873).
2) (†) bärgv. till 6: ovanför planhärden befintligt rum (låda) för vaskvattnet varifrån detta flyter ned över planhärden. Rinman 2: 275 (1789).
-SKYFFEL. skyffel som användes vid smälthärd. Rinman 1: 583 (1788). JernkA 1862, 1: 453.
-SLAGG. Rosborg StångjSmid. 11 (1809). Härdslagger från lancashire- och vallonhärdar. Odelstierna JärnM 186 (1913).
-SLEV. (föga br.) jfr -SKYFFEL. Härd- eller Eldslef är en krökt skyffel, med långt träskaft, hvarmed het aska och stybbe upöses emellan hvar eldning under redningen, at härden hålles ren. Rinman 1: 832 (1788; i fråga om kopparsmältning o. d.). JernkA 1833, s. 605.
-SMED. (förr) förste man i arbetet vid förr brukligt plåtsmide; jfr MÄSTER-SMED. Rinman 1: 219 (1788).
-SMIDE. framställning av smidesjärn av tackjärn l. stål gm smältning o. färskning i härd; förr äv. innefattande därpå följande vällning o. uträckning av järnet l. smältstålet. TT 1871, s. 194. BonnierKL (1924).
-SPÅNG. i tysk- l. vallonhärd: järnstång l. järnhäll mot vilken redskap o. tänger samt det för vällning instuckna järnet stödas, lacktro, lackstan. Rinman JärnH 431 (1782). Härdspången lägges så högt, att jernet, som skall vällas, får ett nästan horizontelt läge. JernkA 1864, s. 315. Framhärden under härdspången var öppen. Johansson Noraskog 2: 325 (1882).
-STEN. särsk.
1) till 2: sten i bottnen av en härd. Wikforss 1: 791 (1804). Rig 1921, s. 23.
2) (förr) metall. till 3 b: sten som framtill begränsade härdrummet i en suluugn; motsatt: bålsten; jfr HÄLL-STEN 2. Bergv. 1: 231 (1664). Rinman 2: 911 (1789).
-STOMME. det yttre omhöljet av en härd. Odelstierna JärnM 449 (1913).
-STYBB, förr äv. -STYBBE. om kolstybb l. blandning av kolstybb o. lera som användes vid infodring av en härd. VetAH 1760, s. 60. Rinman 2: 912 (1789).
-STÅL. (†) gm härdsmide framställt stål, smältstål. JernkA 1857, s. 183. Därs. 1859, s. 177.
-STÄLLNING. tillredning av en härd, så att dess väggar erhålla lämpligt läge o. forman riktig lutning osv.; ofta konkret om så inrättad härd. Rinman 1: 782 (1788). Odelstierna JärnM 451 (1913).
-STÄLLNINGS-KONST(EN). konst(en) att åstadkomma riktig härdställning. JernkA 1835, s. 114. Undervisning .. om grunderna för härdställningskonsten. Därs. 1852, s. 110.
-STÖT. järnstöt som användes vid arbetet i garhärd; jfr FORM-JÄRN. Rinman 1: 833 (1788). JernkA 1833, s. 608.
(4 b) -SYMTOM. med. symtom som härrör från viss lokal sjukdomshärd. UpsLäkF 1888—89, s. 79. LbInternMed. 2: 2 (1916).
-UGN, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2096) (i icke fackmässigt spr.) = HÄRD 3 b. Hector Husg. 62 (1904). NoK 76: 21 (1927).
-VIRKE, förr äv. -VÄRKE. sammanfattande benämning på de tackjärnshällar som utgöra sidorna (o. bottnen) i själva härdrummet. Rinman Jernförädl. 275 (1772). BonnierKL 5: 1145 (1924).
(4 b) -VIS. med.
I. adv.: i (form av) härd(ar). En kronisk, härdvis uppträdande nefrit. UpsLäkF 1888—89, s. 279.
II. (föga br.) adj.: som uppträder i (form av) härd(ar). Härdvisa förändringar. LbInternMed. 1: 858 (1917).
(2, 3, 6) -VÄGG. (härd- 17431888. härde- 17421814) särsk. metall. till 3 b. VetAH 1742, s. 136.
B (†): HÄRDE-BOTTEN, se A.
-PÄNNINGAR, pl. (förr) viss avgift för smideshärd vilken erlades till smedsåldermannen av smederna inom ett skrå. Bergv. 1: 275 (1672).
-VÄGG, se A.
Spoiler title
Spoiler content