SAOL

publicerad: 2015  

magnetit

magn·­et·­it [‑i´t] substantiv ~en • ett magnetiskt järnmineral

Singular
en magnetit	obestämd form
en magnetits	obestämd form genitiv
magnetiten	bestämd form
magnetitens	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

magnetit magnetiten

magn·et·it·en

substantiv

[maŋneti´t]

● ett starkt magnetiskt järn­mineral

JFR svartmalm

belagt sedan 1873; till magnet och -it, ändelse som bl.a. brukas för att beteckna mineraler

Till SO

SAOB

publicerad: 1942  

MAGNETIT maŋ1neti4t, r. l. m.; best. -en; pl. (i bet.: olika slag av magnetit) -er.

Etymologi

[jfr t. magnetit, eng. magnetite; avledn. av MAGNET]

(i fackspr.) magnetisk järnmalm. SvTidskr. 1873, s. 84. Gertz o. Grönwall Min. 54 (1923).

Ssg (i fackspr.): MAGNETIT-GRUVA, r. l. f. JernkA 1897, s. 380.

Till SAOB