MORES må3res2, äv. mω3-, stundom 40, sbst. pl.
Etymologi
[jfr motsv. anv. i holl. o. t.; av lat. mores, pl. av mos, sed, sannol. besläktat med MOD, sbst.3 — Jfr MORAL]
i uttr. lära ngn mores, (vanl. på handgripligt l. våldsamt sätt) lära ngn att veta hut l. att icke uppträda oförsynt l. kränkande; lära ngn skick o. fason; stundom äv. lära sig mores, förr äv. lära mores, lära sig att veta hut osv. G1R 15: 599 (1543). Emedan .. Hofauditören .. ej ännu lärt mores och tillbörlig höflighet. PLyckå (1748) hos Cavallin Herdam. 4: 381. Det är en näsvis kanalje, och får jag bara tag i honom, ska jag lära honom mores. Lagerlöf Holg. 1: 118 (1906). Fadern skickade ut honom som kajutpojke för att lära sig mores. AB(A) 1931, nr 208, s. 2.
