SAOL
publicerad: 2015
mossa
1mossa
[mås`a]
substantiv
~n mossor • en typ av växt som bildar mjuka, gröna täcken på underlaget
| Singular | |
|---|---|
| en mossa | obestämd form |
| en mossas | obestämd form genitiv |
| mossan | bestämd form |
| mossans | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| mossor | obestämd form |
| mossors | obestämd form genitiv |
| mossorna | bestämd form |
| mossornas | bestämd form genitiv |
2mossa
[mås`a]
verb
~de ~t • tills. med sig:
| Finita former | |
|---|---|
| mossar | presens aktiv |
| mossade | preteritum aktiv |
| mossa | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att mossa | infinitiv aktiv |
| har/hade mossat | supinum aktiv |
| Presens particip | |
| mossande | |
mossa sig
• bli bevuxen med mossa
Ordform(er)mossa sig
SO
SAOB
publicerad: 1945
MOSSA mos3a2, v.2 -ade, l. MOSSAS -as2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(mos- 1665—1744. moss- (-sz-, måss-) 1544 osv. mås- 1749—1762)
Etymologi
1) täta (en vägg o. d.) med mossa. G1R 16: 548 (1544). (Hus-)Väggarna böra .. noggrant diktas eller mossas. HbSkogstekn. 214 (i handl. fr. 1920).
3) (numera bl. i vitter stil) refl. o. dep.: överdragas l. betäckas l. bli bevuxen med mossa, bli mossig. Linc. (1640; under muscor). Dhen Steen som altijdh wältras, han mosas intet giärna. Grubb 759 (1665). Så ofta gräsvallen mossar sig. Linné Sk. 53 (1751). De gamla stockarna i väggen börja att mossa sig och grönska. Heidenstam Folkung. 1: 343 (1905). Martinson Midsomm. 29 (1938; dep.). — särsk. (†) bildl.: bli begraven i glömska; jfr MOSSA, sbst.1 b. Våra böcker (skola) mossas på Bibliothekerna. Hedborn Minne 6 (1835).
4) (†) i p. pf. ss. adj.: mossbevuxen, mossig. Mossade runor. Atterbom SDikt. 1: 130 (1806, 1837). Den mossade trädstammen. Hedenstierna Durm. 111 (1892). — jfr BE-, ÖVER-MOSSAD.
Särsk. förb.: MOSSA AV. (†) befria (ngt) från mossa, skrapa av mossa på (ngt); jfr mossa, v.2 5. Tornet måssas af och tiäras. VDAkt. 1713, nr 381. jfr avmossa.