SO
publicerad: 2021
obalans
obalansen obalanser
o|bal·ans·en
substantiv
o`balans 
●
bristande balans
(i) obalans (med något)
obalans (mellan några)
skidorna kom i obalans vid uthoppet
○
ofta bildligt, spec. om sned fördelning
den könsmässiga obalansen i företagens styrelser minskar mycket långsamt
○
spec. äv. psykologi
psykisk obalans; hans uppförande visade att han var i obalans
belagt sedan 1895