SAOL
publicerad: 2015
obehaglighet
o|be·hag·lig·het
substantiv
~en ~er obehaglig
| Singular | |
|---|---|
| en obehaglighet | obestämd form |
| en obehaglighets | obestämd form genitiv |
| obehagligheten | bestämd form |
| obehaglighetens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| obehagligheter | obestämd form |
| obehagligheters | obestämd form genitiv |
| obehagligheterna | bestämd form |
| obehagligheternas | bestämd form genitiv |
SO
Sökningen på obehaglighet i SO gav inga svar.
Menade du:
obehaglig
obetydlighet
olaglighet
osmaklighet
behaglig
obehövlig
Menade du:
obehaglig
obetydlighet
olaglighet
osmaklighet
behaglig
obehövlig
SAOB
publicerad: 1949
OBEHAGLIG ω3~beha2glig (obeha´glig Weste), adj.; adv. -A (†, Serenius (1741), Schultze Ordb. 1705 (c. 1755)), -EN (†, Düben Boileau Skald. 4 (1721: obehaglin), Ekblad 171 (1764)), -T.
Ordformer
(o- 1528 osv. v- 1533—1535. -elig(h) 1528—1798. -lig c. 1669 osv. — n. sg. -ligit(t) (-ligett) 1533—1756. -ligt 1712 osv.)
Etymologi
[y. fsv. obehaghliker (SthmSkotteb. 3: 297 (1513: obehagelig)); jfr d. ubehagelig, t. unbehaglich; av O- 1 o. BEHAGLIG]
1) som gör (ngn) missbelåten l. missnöjd; som väcker (ngns) missnöje; misshaglig; numera bl. ngn gg i uttr. ngt är ngn obehagligt; jfr BEHAGLIG 1. G1R 5: 180 (1528). Att så månge af Adel vthe blifwa (från riksdagen), är H: K: Mt obehageligit. RARP 1: 48 (1627). En riksdagsmajoritets tänkbara begär att förödmjuka en obehaglig krigsminister. Samtiden 1874, s. 725. (Ingen) hade en tanke på att det skulle vara Gud obehagligt, att (osv.). Lagerlöf ChLöw. 25 (1925).
2) (†) om svar o. d.: som uttrycker ngns missnöje; onådig; äv. övergående i bet.: ogynnsam; jfr BEHAGLIG 1 c β, γ. G1R 28: 96 (1558). Jagh haffver ock i thenna vinter bekommit ifrå H. K. M:t it obehageligit breff. OxBr. 12: 264 (1639). At man med besvärs andragande emot (ryske) ambassadeuren Korffkunde kasta riket uti största äfventyr i fall ryska hofvets svar blefve obehageligit. Höpken 2: 59 (1746).
3) som uppväcker känsla av obehag (olust l. leda l. motvilja l. avsky); oangenäm; ledsam; otrevlig; motbjudande; stundom närmande sig bet.: besvärlig; jfr BEHAGLIG 3. Ngt är obehagligt för ngn l. (numera i sht i högre stil) ngt är ngn obehagligt. En .. obehagelig färg. Polhem Test. 46 (c. 1745). Alt straff är icke lika obehageligit för alla. Nehrman JurCr. 65 (1756). Med en stark röst siunger han obehagligt. Riccoboni Catesby 17 (1761). Hvad örat äskar (i vissa ords stavning), är ögat obehagligt. SAD 1: 429 (1773). Bergman Patr. 59 (1928).
Avledn.: OBEHAGLIGHET, r. l. f. till 3; särsk. konkretare, om ngt obehagligt. Kling Spect. Aa 3 b (1734). Jag kan (i en viss fråga) ej hålla mig ifrån att säga obehagligheter. Tegnér (WB) 7: 254 (1831).