SAOL

publicerad: 2015  

rälig

räl·­ig adjektiv ~t ~a • ⟨prov. (sydsv.)⟩ ful, o­täck

Positiv
en rälig + substantiv
ett räligt + substantiv
den/det/de räliga + substantiv
den rälige + maskulint substantiv
Komparativ
en/ett/den/det/de räligare + substantiv
Superlativ
är räligast
den/det/de räligaste + substantiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

rälig räligt räliga

räl·ig

adjektiv

rä`lig

● dialektalt obehaglig

rälig (att+verb) rälig (mot någon)

en rälig film; det var räligt att gå hem ensam i mörkret

belagt sedan 1320–50 (En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdinga); fornsvenska räþeliker 'förskräcklig'; nära besläktat med rädas

Till SO

SAOB

publicerad: 1961  

RÄLIG rä3lig2 l. 40, adj. -are. adv. -T.

Etymologi

[sv. dial. rälig(er), förskräcklig, ryslig m. m., förr äv.: farlig (Hof DialVg. 240 (1772)); etymologiskt identiskt med RÄDELIG, adj.2 — Jfr RÄLIUS]

(i vissa trakter, vard.) ryslig; avskyvärd; otäck; ful; otrevlig, obehaglig; led, stygg. Wranér Hvard. 70 (1889). Utgifter anses (i Frankrike) vara den Ondes räligaste påfund. GHT 1936, nr 20, s. 10. Man var lite rädd för de raggiga, räliga bestarna (dvs. vildsvinen). De var farliga. TurÅ 1947, s. 284. jfr (i formen rälia, ss. adv., bygdemålsfärgat): Mannen .. är så ”rälia stygg”. EngelhTidn. 1873, nr 66, s. 2.

Avledn.: RÄLIGHET, r. l. f. [jfr fsv. rädhelikhet, förskräcklighet] (i vissa trakter, vard.) egenskapen att vara rälig. Östergren (1937).

Till SAOB