SAOL

publicerad: 2015  

skinka

skinka substantiv ~n skinkor 1 en stycknings­del av grisen2 ⟨vard.⟩ del av människans bak­del: ​han satte sig på skinkan​ – Alla sammansättn. med skink- hör till skinka 1.

Singular
en skinka	obestämd form
en skinkas	obestämd form genitiv
skinkan	bestämd form
skinkans	bestämd form genitiv
Plural
skinkor	obestämd form
skinkors	obestämd form genitiv
skinkorna	bestämd form
skinkornas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

skinka skinkan skinkor

skink·an

substantiv

skink`a

1 stycknings­del av gris som består av halva bak­delen ofta i mindre stycken el. skivor eller dylikt

skinksmörgås; julskinka; parmaskinka

kokt skinka; varm­rökt skinka; kall­rökt skinka; en fralla med ost och skinka; luft­torkad skinka med olivolja och ruccola

○ spec. om jul­skinka

skinkspad

det bjöds på dopp i gryta, skinka, kalkon och sylta

belagt sedan början av 1500-talet (Läke- och örte-böcker); fornsvenska skinka; av lågtyska schinke 'lår; skinka'; besläktat med skank

2 en­dera delen av människans bak­del

SYN. ²klinka 2

ett blå­märke på ena skinkan

belagt sedan 1709

Till SO

SAOB

  skinka subst.
  skinka verb