SAOL

publicerad: 2015  

snusen

snus·­en [snu´s‑] substantiv i bestämd form • ⟨vard.⟩ på snusen berusad

Singular
snusen	bestämd form

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

snusen bestämd form

snus·en

substantiv

snu´sen

vara på snusen vara berusadhan blir ofta sentimental när han är på snusen

belagt sedan 1883; sv. dial. på snusen, till snusig 'sömnig' eller snusen 'halvfull'; jfr ur­sprung till snusa

Till SO

SAOB

publicerad: 1980  

SNUSEN snɯ4sen, sbst. oböjl. (i sg. best.).

Etymologi

[sv. dial. på l. i snusen; bildat till SNUSIG, adj.2, l. sv. dial. snusen, halvfull (till SNUSA), efter mönster av sådana ordpar som lurig: på luren, rökig: på röken; se LSvensson i NordStFilolLingv. 414 ff. (1976)]

(vard.) i uttr. på (ngn gg i) snusen, (lätt) berusad, ”på örat”. SmålAlleh. 1883, nr 8, s. 3 (: på). När gubbarne blevo tillräckligt ”i snusen” gick han omkring, klappade dem på magen, bjöd dem på cigarrer. Saxon Handelsb. 40 (1932). Han var säkert på snusen en lördagskväll. Fogelström Minns 21 (1964).

Till SAOB