publicerad: 1980
SNUSA snɯ3sa2, v. -ade (ÖB 65 (c. 1712: snusar, pr. sg.) osv.) ((†) pr. sg. -er Möller 1: 1245 (1745, 1755)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE, -ERSKA, se avledn.
Ordformer
(förr äv. -uu-, -w-)
Etymologi
[sv. dial. snusa; jfr d. snuse, lt. snusen; sannol. rotbesläktat med bl. a. SNUT, sbst., o. SNUVA, v.2; i bet. 5 (varav bet. 6 utgår) delvis möjligt att uppfatta som avledn. av SNUS, sbst.3 — Jfr SNUS, sbst.2—3, SNUSHANE, SNUSKA, v.1, SNUSLA]
1) andas hörbart genom näsan under sömnen (i sht om barn i rofylld sömn); stundom närmande sig l. övergående i bet.: snarka (se SNARKA, v. 1) l. snörvla l. fnysa; äv.: vara försänkt i sömn l. sova l. ”sussa” (med hörbar andning l. lätt snörvlande l. snarkande); ss. vbalsbst. -ning äv. konkret(are), om enskilt sådant ljud; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (särsk. i utvidgad anv., om sömn o. d.: som försiggår under frambringande av snusningar). Snusa och sova. Ett snusande barn. Linc. (1640; under follico). Du snusar i sömn, och då kan jag icke sofva. Knorring Skizz. I. 2: 100 (1841). En lugn och snusande sömn. Siwertz Flan. 205 (1914). Svenne vänder sig mot väggen, och snart vittna allehanda mystiska snusningar om, att han sjunkit i Morfei armar. Wahlund KursJam. 32 (1938). Runt omkring på bänkarna snusade barnen och det rådde frid. Edqvist MannHav. 202 (1967).
2) (numera knappast br.) avsnäsa l. avsnoppa l. avfärda (ngn) l. ge (ngn) bannor o. d.; äv.: kujonera (ngn); äv. med refl. obj.; särsk. i de särsk. förb. SNUSA AV, TILL, UPP, ÅT o. ss. senare led i ssgn AV-SNUSA. (Hovkanslern G. v. Snoilsky) lärer, som iag tror, intet låta snusa sig och rida sig öfver näsan, som nu seder är. Bark Bref 1: 70 (1703). Om blott jag finge honom smått om hand, / .. Han skulle stå på tå för mig och krusa / Och wara nöjd när jag täcks honom snusa. Hagberg Shaksp. 6: 242 (1849).
3) om person l. djur: (hörbart l. kraftigt) insupa l. inandas l. dra in luften genom näsan resp. nosen för att (bättre) uppfatta l. känna (viss) lukt l. doft, (hörbart) lukta (se d. o. 5); om djur särsk.: nosa (se d. o. 1) l. vädra; dels med obj. betecknande lukt l. luft o. d. (se a), dels med bestämning inledd av prep. (i sht på l. i l. efter), betecknande den l. det varpå osv. ngn luktar l. nosar, dels abs.; äv. med subj. betecknande näsa resp. nos; äv. bildl. Barnet snusade på en blomma. Hunden stod och snusade en lång stund. (Hästen) snusade ett par gånger efter Kirstins gifmilda händer. Mellin Nov. 2: 546 (1832, 1867). (En katt) var hela husets fasa, ty hon — det var en katta — gick alltid och snusade i maten. Norlind Hell 1: 256 (1912). Larsson Rung Synd. 73 (1919; om näsa). ”Det luktar bränt”, säger bergföraren och snusar misstroget åt brasan till. Mörne Katz VitMän 173 (1928). Ligger han och ropar på en sälklack, kan han ofta locka havshunden så nära som ville den snusa på hans bössmynning. Hemmer Morgongåv. 130 (1934). Tack och lov, död är .. (griskultingen) inte. Vi lirkar med en sked sötmjölk, han snusar, men avböjer. Aspenström Bäck. 89 (1958). — jfr IN-SNUSA. — särsk.
a) (i sht i vitter stil) med obj. betecknande lukt l. luft o. d.: (hörbart) inandas l. dra in genom näsan. Topelius Fält. 2: 343 (1856). Luften gudaskönt man snusar. Sehlstedt 4: 23 (1871). Lindström Österhus 244 (1952; med avs. på lukt).
b) bildl. (jfr 4); särsk. refl., i uttr. snusa sig till ngt, lukta sig till ngt (se LUKTA 5 a β); i sht förr äv. i uttr. inte få snusa på ngt, inte i någon mån få komma i besittning l. få del av ngt o. d., inte få nosa l. lukta på ngt. Farbror min skall intet få snusa på gården (dvs. lantegendomen). Topelius Fält. 4: 624 (1864). DN(A) 1932, nr 50, s. 4.
4) [eg. bildl. l. utvidgad anv. av 3] (i sht vard.) (nyfiket) snoka (i l. efter ngt); lägga sin näsa i ngt som icke angår en; äv.: sno omkring l. runt o. snoka; stundom närmande sig bet.: spionera; äv. refl. (se slutet). (Bonden under stora ofreden:) Sen vi väl fått in .. (skörden), komma .. (kronans utsända) väl snart och snusa i bingarne. VL 1901, nr 34, s. 3. Hvar går du här å snusar efter? morrade fadern. Janson Ön 97 (1908). Tulljakten går och snusar utmed öarna. Engström Adel 85 (1923). Vetja, varför Hilda ä så mån um att skicka ungen hit jämt och snusa? Browallius SyndSkruke 357 (1937). Kalle och Anders snusade runt överallt som två spårhundar. Lindgren MästBlomkv. 22 (1946). — särsk. (tillf.) refl., i uttr. snusa sig tätt inpå ngn, snokande tränga sig på någon. Aurell Skill. 105 (1943).
5) dra upp snus l. nyspulver o. d. i näsan, nyttja snus.
a) dra upp l. in snus (se SNUS, sbst.3 1) i näsan l. lägga in det mellan tandköttet o. under- l. överläppen (för att få stimulans l. bereda sig njutning, förr äv. i medicinskt syfte); bruka snus; äv. i uttr. snusa i näsan, dra upp l. in snus i näsan. Jag snusar inte. Han både röker och snusar. Dalin Arg. 2: 69 (1734, 1754). Rökandet är wäl til något nyttigt, men Snusandet litet eller alsintet gagneligit. Orrelius Diurr. 93: 3 (1750). År 1624 bannlyste dåvarande Påfven Urban dem, som snusade. Wikström ÅrsbVetA 1833, s. 108. Tobaksrökning och snusning (uppfattades) till en början som läkemedel. Flodström SvFolk 293 (1918). I tidigare år hade han, för ögonsvaghet, snusat flitigt. LundagKron. 2: 145 (1921). Han har .. börjat snusa i näsan. Wassing Dödgr. 461 (1958). Snusandet har kommit på modet i Stockholms skolor. DN(A) 1964, nr 34, s. 17. — jfr IN-SNUSA. — särsk.
α) med obj. betecknande snus; äv. med obj. betecknande kvantitet av snus: konsumera, snusa upp, äv. bildl. Den sägs wara rätt galant, / Som sitt Hår wähl pudrar, krusar, / .. Och hwar dag en dosa snusar. ÖB 65 (c. 1712). Dernäst måste han (dvs. den unge mannen) lära at rätt bruka sitt förnuft. En konst som intet Cavaillerement (dvs. helt nonchalant) snusas igenom Näsan på Poiken, utan genom tid och öfning winnes. Dalin Arg. 1: nr 5, s. 6 (1733). Han snusade spanskt snus. De Geer Minn. 1: 36 (1892). Snusade ett par duktiga nypor och nös kraftigt. Östergren (1943). — särsk. (numera bl. tillf.) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om pris snus: uppdragen l. indragen i näsan. Men så blev det en ny pris, ordentligt snusad och diskussionen gick litet lugnare. Oljelund GrRidd. 48 (1926).
β) (†) i uttr. snusa brorskål, gm att bjuda ngn på snus o. snusa med denne bekräfta duskap. Bergman Ups. 2: 167 (1843). En gammal beskedlig köpman, som icke drack, utan snusade brorskål med alla djeknar. Norden 1851, s. 50.
b) snusande dra upp l. in finfördelat pulver o. d. i näsan; i sht i fråga om snusning av medicinskt verkande pulver; äv. med innehållsobj. Block Pest. 12 (1711; med avs. på förebyggande medel mot pest). Snusa engelskt salt. Weste FörslSAOB (c. 1817). (Kryoliten) nyttjas .. till beredning af soda ... Af grönländaren blifver den begagnad till helt annat ändamål: den pulveriseras och snusas. Fries Grönl. 48 (1872). Snusning af läkemedel i pulverform (vid nässjukdomar) kan, då näsgångarna äro någorlunda fria, ske på samma sätt som vanlig snusning. Wretlind Läk. 7: 25 (1899). — jfr IN-SNUSA. — särsk. (vard.) med avs. på narkotika i pulverform: sniffa; jfr SNUFFA 2. Det sätt varpå .. (kokainet) i regel begagnas, är genom snusning av pulveriserat kokain. Wigert PsykSj. 2: 123 (1925). Östlund Cheyney BeskPill. 187 (1959; med avs. på kokain).
6) (tillf.) sälja l. saluföra snus. Religion är egentligen inte mitt bussiness, jag reser i snus ... Ännu har jag icke snusat till mormonerna, men längtar att få göra det. Lewenhaupt Reddy 127 (1907).
Särsk. förb.: SNUSA AV10 4. (numera knappast br.) till 2: snäsa av. Lundell (1893). Östergren (1943). jfr avsnusa. —
SNUSA IN10 4.
1) till 3 o. 5; särsk. till 3: snusande inandas (luft l. lukt o. d.). Bremer Strid 94 (1840; med avs. på luft).
2) (tillf.) till 5: inbetala (visst belopp i skatt) för snus som snusats upp. 50 miljoner i skatt rökas och snusas in av svenska folket — det är den, som gör tobaken så dyr. Kuylenstierna Statsmaskin. 105 (1926). jfr insnusa. —
SNUSA NED10 4 l. NER4. till 5: nedsmutsa l. orena (ngt l. ngn) med snus; äv. refl., i uttr. snusa ned sig. Weste (1807). Kjellin Troili 2: 171 (1917: sig). —
SNUSA OMKRING10 04. till 3, 4: snusande fara omkring (med näsan l. nosen); äv. oeg. l. bildl. Moster snusade omkring, med näsan lyftad. Lange Luba 90 (1889). Han .. lät sina ögon snusa omkring i alla vrår av gården. Larsson Hemmab. 122 (1916). All slags mark, som en räv kan finna trevlig att snusa omkring uti. GHT 1944, julnr s. 3. —
SNUSA TILL10 4. (numera knappast br.) till 2: ge (ngn) snäsig l. skarp förebråelse l. tillsägelse l. läxa upp (ngn). GMyhrman (1847) hos Wrangel Räm. 116. Cannelin (1939). —
SNUSA UPP10 4, äv. OPP4.
1) (numera knappast br.) till 2: (i skarp l. snäsig ton) ge (ngn) en uppsträckning l. läxa, banna. BrefNSkolH 108 (1810). Cannelin (1939).
3) till 5 a, med avs. på (viss mängd av) snus: göra slut på, förbruka; äv. med avs. på pengar: göra slut på l. förbruka gm snusande. Weste (1807). Han snusar snart upp ett Skålpund snus, en riksdaler. Dens. FörslSAOB (c. 1817).
4) till 5 a, b: snusande dra upp (snus l. finfördelat pulver o. d.) i näsan. Weste (1807). Snusa upp något genom näsan. Dens. FörslSAOB (c. 1817). —
SNUSA ÅT10 4. (numera knappast br.) till 2: med avs. på person: (i skarp l. snäsig ton) banna l. förebrå (o. avfärda l. stuka till), snäsa till. Tegnér Brev 5: 161 (1829). UrKorrCronholm 82 (1862). Sundén (1891).
Ssgr: A (jfr äv. de under snus, sbst.3, anförda ssgrna): (5 b) SNUS-DROG. drog (se drog, sbst.4 1) som snusas. ÖgCorr. 1967, nr 4, s. 5. —
(1) -KVAV. (numera föga br.) om försvårad andhämtning l. andnöd som förorsakar snusande l. snörvlande o. d. När jag satt sjuk hemma på kammaren, blefvo mina krämpor en visa i kvarteret ... gikt, bröstsjuka, snuskvaf, vådaskott i benet ... och surr i hufvudet. Heidenstam Karol. 1: 22 (1897). —
(5 b) -PULVER. farm. för behandling av snuva l. annat katarralt tillstånd i näsans slemhinna avsett medikament i pulverform (bestående bl. a. av borsyra, mjölksocker, mentol, natriumsozojodolat) som snusas upp l. blåses in i näsan; jfr snuv-pulver. Johansson Dagb. 4: 86 (1896). Holmgren ÖronSj. 113 (1925). —
(5 a) -TOBAK. tobak som snusas l. används till l. föreligger i form av snus (se snus, sbst.3 1); förr särsk. liktydigt med: snus; jfr snuv-tobak. RP 9: 46 (1642). Med snustobak, som jag okunnigt-wis inråddes att bruka för att stärka ögonen, har jag fått en sådan owane, att jag beklagligen nyttjar det för öfwerflödigt. Nyrén Charakt. 6 (c. 1765).
Ssgr (numera föga br.): snustobaks-bössa. = snus-bössa; jfr snuvtobaks-bössa. Heidenstam Karol. 1: 205 (1897).
B: (5) SNUSNINGS-TÄVLING. (i sht om utländska förh.) tävling i att snusa. Den första bajerska snusningstävlingen på senare år vanns i söndags av tjugoårige Hans Neumaier från Aising. SvD(A) 1959, nr 75, s. 14.
Avledn.: SNUSARE, m.//(ig.) [jfr d. snuser]
1) (vard.) till 3, 4: person som snokar l. snusar omkring; särsk. om ”tullsnok”. Munsterhjelm FärdÖst. 94 (1922). Snusarna ha rättighet att komma och störa hemfriden och snusa i alla vinklar och vrår för att eventuellt hitta en med möda köpt estspritsliter. Vasström GästfrVåd. 14 (1923).
2) till 5 a: person som snusar; äv. i uttr. vara stark snusare, snusa mycket. Aken Reseap. 185 (1746). Hos två snusare börjar vid första prisen broderskärlekens milda låga brinna. Engström Ränn. 18 (1920). (Läraren) var stark snusare, och när han nös, stod det som en molnstod i klassen. HågkLivsintr. 6: 17 (1925). jfr tobaks-snusare. —
SNUSERSKA, f. [jfr snusare] (numera bl. tillf.) till 5 a: kvinna som snusar. Wikforss 2: 537 (1804). Östergren (1943). —
SNUSIG, adj.2 (†) till 1: sömnig l. ”sussig” l. huvudyr o. d. (av vin). Himmelsk vin i gyllne salar / rann och gaf en ljuflig fukt: / Venus blef däraf så snusig, / att hon visst sig ingen rå. Castrén StormaktstDiktn. 117 (i handl. fr. 1683).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content