SAOL

publicerad: 2015  
subjekt
sub·­jekt [‑jek´t] substantiv ~et; pl. ~ 1 en grund­läggande sats­del som till­sammans med predikatet kan bilda en sats2 jaget som handlande el. bärare av upp­levelse; person
Singular
ett subjektobestämd form
ett subjektsobestämd form genitiv
subjektetbestämd form
subjektetsbestämd form genitiv
Plural
subjektobestämd form
subjektsobestämd form genitiv
subjektenbestämd form
subjektensbestämd form genitiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
subjekt subjektet, plural subjekt, bestämd plural subjekten
sub·jekt·et
substantiv
subjek´t
1 sats­del som (normalt) betecknar den som handlar eller det som åstad­kommer något
JFR objekt 2
i satsen "katten jagar råttan" är "katten" subjekt
egentligt subjekt sats­del som med en enkel om­skrivning kan fungera som vanligt subjekti vissa meningar med "det" (som formellt subjekt): i meningen "det sitter en pojke i sand­lådan" är "en pojke" egentligt subjekt och "det" formellt subjekt (jäm­för "en pojke sitter i sand­lådan")
formellt subjekt ordet "det" i subjekts­position när ett annat ord är egentligt subjekt
belagt sedan 1806; av lat. subjec´tum 'grundbegrepp'; till sub- och lat. jac´ere 'kasta'
2 väsen som upp­fattar något
○ ofta äv. om själv­ständigt tänkande och handlande väsen
rättssubjekt
i äldre romaner fram­står kvinnorna mera sällan som subjekt
belagt sedan 1798
3 det egna jaget
belagt sedan 1798
Till SO

SAOB