BÖCKLING bök3liŋ2, sbst.1, sällan BÖKLING bø3k-, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(byck- 1664—1792; byk- 1697—1723. böck- 1637 osv.; bök- (böc-) 1538—1886)
Etymologi
[liksom ä. d. bökling, äfv. om saltad o. lufttorkad sill, af t. böckling, bückling; jfr nt. bökking, bükling, bökel, holl. bokking, boksharing, bokshoorn. Ordets härledning är oviss; möjl. är det en afledn. af motsvarigheterna till BOCK, sbst.1 (på grund af den fräna lukten)]
(lätt saltad o. därefter) rökt sill l. strömming; äfv. ss. ämnesnamn; tidigast måhända (jfr språkprofvet fr. 1538) äfv. om torkad sill. (Lat.) Arenga passa (sv.) böcling. VarR 55 (1538). Forssell Hist. II. 1: 56 (efter handl. fr. 1561). Böcklingh .. stråd .. 1,109. OxBr. 11: 705 (1637) [jfr t. stroh, en packe (vanl. 125 st.) i halm inpackade böcklingar]. TaxaSjötull. 17/4 1799, s. 15.
Ssg: BÖCKLING(S)-BEREDNING.
