LÄNING lä3niŋ2, sbst.3, r. l. f.; best. -en; pl. -ar ((†) -er OxBr. 10: 42(1618: vekulähninger), Därs. 11: 97(1640)).
Ordformer
(len- 1620—1640. lä(h)n- 1607 osv. länn- 1625)
Etymologi
[jfr mnt. leninge, holl. leening, t. lehnung; till LÄNA, v.3]
1) (†) = FÖRLÄNING 1. Forsius Fosz 290(1621). At H[err] Carl Oxenstiernes barn motte njuta theres S[al.] faders lähning thetta åhret, som andra Rijkzens Rådz barn pläga njuta. RP 1: 202(1629; bet. icke fullt säker).
2) (förr) mil. avlöning till soldat (delvis utbetald in natura), sold; särsk. om den avlöning som krigsfolket erhöll, då det låg i borgläger; motsatt: årslön o. (månads)sold. Och skole .. (befälhavarna) gifwe .. (ryttarna) een daler om weckan till läningh. SUFinlH 2: 283(1607). Den månatliga solden, som gafs då regementet var i fält, utsattes något högre än läningen, hvilken gällde då knektarne lågo i borgläger. 2VittAH 17: 148(1839, 1846). särsk. (†) i utvidgad anv., om period för vilken viss läning utgjorde avlöning. (Jag ber att) min herre ville os .. entsetta .. med några penningar till oficerarna, effter vij utij 4 leninger inted hava bekommitt. OxBr. 6: 17(1627). Därs. 11: 99(1640).
Ssg: (1) LÄNINGS-MAN, m. (†) läntagare. Ekman Siönödzl. 321(1680; bildl.). Serenius(1734, 1757; under escheat).
