SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1942  
LÄNGTA läŋ3ta2, v. -ade ((†) pr. sg. -er G1R 27: 34 (1557), OxBr. 5: 323 (1625); ipf. längte Gevaliensis Jos. 53 (1601), Tegel G1 2: 162 (1622)). vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE, -NING (se avledn.); -ARE, -ERSKA, se avledn.
Ordformer
(läncht- (lencht-) 1557—1642. längt- (lengt(h)-) 1525 osv. länkt- (lenkt-, -ct-, -ckt-) 1531—1628)
Etymologi
[fsv. længta (opers. o. pers.; ipf. længtadhe o. længte), motsv. d. længte, nor. lengte; avledn. av fsv. langt, n. av langer (se LÅNG); jfr isl. mér er langt at honum, jag längtar efter honom. — Jfr LÅNGA, v.2]
hysa en intensiv (o. långvarig) åstundan l. önskan (i förening med känsla av saknad) att få l. uppleva ngt l. att komma i tillfälle att göra ngt, att komma till (l. från) ngn l. ngt l. att träffa ngn o. d., åstunda, trängta; hysa begär l. åtrå efter ngt.
a) (†) opers. med indir. (person)obj. angivande den som hyser längtan. 2Kor. 9: 14 (NT 1526). Minne siäl lengtar och trengtar effter Herrans Gårdar. Psalt. 84: 3 (Bib. 1541; Bib. 1703: Min siäl; jfr b). Iagh .. begärar tijn bodh, ty migh lengtar effter them. Därs. 119: 131. Mig längtar af hjärtat att få i sanning veta, om (osv.). Ekeblad Bref 1: 26 (1649). Scherping Cober 1: 176 (1734).
b) med personlig konstr.; äv. oeg., med saksubj. Längta intensivt, ivrigt. Längta efter (ngn l. ngt). Längta till (ngn l. en plats). Längta att l. efter att, förr äv. till att (få göra ngt), stundom äv. längta göra ngt. Längta efter, förr äv. på (ngn l. ngt). Längta efter mat, vatten, brev, rägn. Hon längtade efter sina barn. Längta hem. Längta och trängta. Han längtar efter den dag då han skall bli pensionerad. Längta efter de egyptiska köttgrytorna, se EGYPTISK a. Ath wissza .. (Sören Norby) saa hædhan at han scal icke lengtha hiit meer. G1R 2: 102 (1525). Herre iagh lengtar effter tinne saligheet. Psalt. 119: 174 (Bib. 1541). Man längtar nu myckit på Tijdender ifrån wår Armee. OSPT 1687, nr 30, s. 5. Jagh hafver också längtat .. til at få see eder igen. Carl XII Bref 236 (1703). Hjordar med glänsande hull och med jufver som längta till stäfvan. Tegnér (WB) 5: 19 (1825). Stanislaus längtade, att den Svenska krigsmagten skulle angripa Sachsen. 2SAH 54: 215 (1878). (De) kastade längtande blickar mot dörrarne. Strindberg NRik. 82 (1882). De längtade båda snart vara framme. Dens. Fagerv. 151 (1902). jfr EFTERLÄNGTA. — särsk.
α) med refl. obj. o. predikatsfyllnad l. adv. angivande resultatet l. adv. angivande varthän l. varifrån ngn vill komma. Längta sig till döds. VBenedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 302. (Hon) längtar .. sig halft tokig. BremerBild 109 (1913).
β) (numera bl. i vitter stil) tr.: längta efter (ngn l. ngt). 2Saml. 9: 160 (1569). The längta migh fast, / Och wänta migh dagligha heem medh hast. Forsius Fosz 581 (1621). Jag längtar hem. Jag längtar hvar jag går / — men ej till menniskor! Jag längtar marken, / jag längtar stenarne der barn jag lekt. Heidenstam Vallf. 129 (1888). Böckerna voro ej längre mig nog. Jag längtade lifvet. TurÅ 1910, s. 233. särsk. i p. pf.: efterlängtad. Lind (1738). Bernadotte fick sin längtade fullmakt som officer. Heidenstam Svensk. 2: 331 (1910).
Särsk. förb. (till b): LÄNGTA BORT10 4. längta att komma bort; äv. refl. i uttr. längta sig bort. Swedberg Ordab. (1722). Lindqvist Herr. 311 (1917; refl.). —
LÄNGTA FRAM10 4.
1) längta att komma fram. Hallström ItBr. 1 (1901).
2) åstadkomma (ngt) gm längtan. En äkta nordisk konst .. skulle längtas fram. Bergh Konst 150 (1899, 1908). —
LÄNGTA IHJÄL SIG10 04 0. längta sig till döds. Beskow Greta 60 (1901). —
LÄNGTA TILLBAKA10 040 l. 032. Tegnér (WB) 3: 113 (1820). —
LÄNGTA UT10 4. äv. refl., i uttr. längta sig ut. Runeberg 1: 130 (1832). Då längtar hon sig ut till Årsta. BremerBild 110 (1913).
Ssgr: A: LÄNGT-SJUKA. (knappast br.) jfr trån-sjuka. Tholander Ordl. (c. 1875).
B (†): LÄNGTE-BREV. brev som tolkar ngns längtan? Den 18. får Aristes längte-bref ifrån sin hustru, i kraft hvaraf han påskyndar affairernas lopp. Dalin Arg. 2: 322 (1734, 1754).
Avledn.: LÄNGTARE, m. (i sht i vitter stil) person som gripes l. förtäres av längtan. Poetiske längtare. Ljunggren SAHist. 2: 22 (cit. fr. c. 1825). Belfrage Väg. 21 (1918). —
LÄNGTERSKA, f. (i sht i vitter stil) jfr längtare. Tegnér (WB) 5: 62 (1824). Heidenstam Folkung. 2: 173 (1907). —
LÄNGTNING, r. l. f. (†) längtan; innerlig önskan; i sht i sg. best. o. i pl. Elgström Frunt. 50 (1809). En af .. (Lings) sista och oftast upprepade längtningar var, att (osv.). Atterbom Minnest. 2: 74 (1840). Dens. LÖ 1: 224 (1854).
Spoiler title
Spoiler content