publicerad: 2015
kombination
kom·bin·at·ion
substantiv
~en ~er • sammanställning, förknippning, förening; spec. inom matematiken
Singular | |
---|---|
en kombination | obestämd form |
en kombinations | obestämd form genitiv |
kombinationen | bestämd form |
kombinationens | bestämd form genitiv |
Plural | |
kombinationer | obestämd form |
kombinationers | obestämd form genitiv |
kombinationerna | bestämd form |
kombinationernas | bestämd form genitiv |