publicerad: 2021  
timme timmen timmar
eller
timma timman timmar
timm·en, timm·an
substantiv
timm`e el. timm`a
1 (en tids­enhet som mot­svarar) ett tjugo­fjärde­dels dygn
halvtimme; timslång; timvisare
(i/under) en timme
(i) en timme
(under) en timme
en timmes väg; en timmes resa; det ringde flera gånger i timmen; de fick vänta timme ut och timme in; han sov i åtta timmar; det tog en timme att gå de fem kilometerna; planet väntas landa om en timme; hon kunde meditera i timmar
○ äv. om bestämd tid­punkt på dygnet, sär­skilt om tid­punkt exakt ett visst an­tal timmar efter mid­natt (t.ex. klockan 8)
bönetimme; gryningstimme; ödestimme
klockan slår bara varje jämn timme; trots den sena timmen var det mycket folk ute
○ äv. (bildligt) om tid­punkt i all­mänhet
befrielsens timme hade slagit
blå timmen (stämningen under) tiden mellan solens ned­gång och nattens in­trädande
i elfte timmen ur­sprungligen bibliskti sista stundi elfte timmen fick han an­stånd med räntebetalningarna
belagt sedan senare hälften av 1300-talet (Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)); fornsvenska time 'tid; timme'; besläktat med tid 1; jfr ur­sprung till tima, timlig, urtima
2 skol­lektion ofta om­fattande ca 40 minuter
dubbeltimme; fysiktimme; håltimme
två timmar tyska; tredje timmen före lunchrasten
belagt sedan 1638