(II 2) -BRINGA. (ngt ålderdomligt) åsamka (ngn l. ngt ngt); äv. utan indirekt obj.: förorsaka l. ge upphov till (ngt); förr äv. i uttr. ngn åbringas slag (se slag, sbst.1 7 a α); jfr bringa, v. 1 d ζ, o. på-bringa 2. VDAkt. 1751, nr 118. Förklaringen af alla de fenomen värmet åbringar. Berzelius Kemi 1: 39(1808). All den genom deras försummelse åbragte kostnad och skada. SPF 1814, s. 76. Puniska krigen åbragte .. (staden Agrigento) ingen varaktig skada. Palmblad Fornk. 1: 71(1843). Långt öfver allt begrepp den smälek går, / Som hon i dag mig skamlöst åbragt har. Hagberg Shaksp. 9: 50(1850).
