ÅMIG å3mig2, adj.2, -are. adv. -T.
Etymologi
[liksom sv. dial. åmt, ankommet, till åm(m)e, ånga, ljum blåst, l. åma, lukta illa, möjl. i avljudsförh. till nor. nn. om, dålig lukt, oma, lukta illa; möjl. till den rot som äv. föreligger i got. ahma, ande (se AKT, sbst.3). — Jfr ÅMA, v.]
(i vissa trakter) om mat: unken l. ankommen l. skämd; äv. om mjölk(produkt): som har skurit (se SKÄRA, v.2 23 a β) sig, sur (se SUR, adj. 2 b α). Ingen har så ”åmigt” kött att bjuda på, som hon, när hon någongång ser folk hos sig. SthmFig. 1846, s. 290. Men ack, den åmiga soppan av skuren majonäs. Idun 1952, nr 6, s. 26. En pappburk pastöriserad mjölk, som stått över hållbarhetstiden, måste kastas, då åmig mjölk är farlig förtära. SvD 5/4 1972, s. 3.
SAOB
