SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2021  
ÅT, prep. o. adv. ssgr (forts.; jfr anm. sp. 278):
ÅT-HUGA, se -håga.
(II 5 b) -HUGSAN. [till det verb som föreligger i fsv. at hughsa, till hugsa] (†) = -hygga, sbst. Ekblad 396 (1764).
(II 5 b) -HUGSEL. [ombildning av -huga (l. -hugsan)] (†) = -håga. En redlig lust och åthugzel. Dijkman Obs. Föret. 3 (1686).
(II 4 slutet) -HUTA, -ning. huta åt (ngn); ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare. Vi (fick) se, att åtskilliga, som ej hade svarta kläder, komna inför hr rådman Westmans ögon, blefvo åthutade och tillbakadrifna. LD 22/3 1909, s. 3 (1700). Huru många åthutningar och käpprapp det vankas till höger och venster. Lundgren MålAnt. 3: 9 (1873). Min morfar .. tillhörde .. den eller de generationer svenska föräldrar som betraktade barn som något slags besvärliga hundvalpar, vilka skulle hyssjas, hunsas och åthutas. Lidman Lågan 84 (1952).
(II 5 b) -HYGGA, r. l. f. (-hyggio, efter prep.) [fsv. athyggia; möjl. till -hygga, v.] (†) uppmärksamhet l. eftertanke o. d.; jfr -hugsan. När en medh efftertänckiande och åthyggio wil begruna huru wij lefwom här i werlden. Stiernhielm Fateb. Föret. 2 a (1643).
(II 5 b) -HYGGA, v. [fsv. athyggia] (†) ge akt på l. begrunda (ngt). Iagh åskynnier, åthhyggier i all rum, / Huru de fara foort. UHiärne (SvNatL) 140 (1665). UHiärne 1Hskr. 28 (c. 1715).
(II 5 b) -HÅGA l. -HUGA. (-hohga 1672. -huga 16721737) [fsv. athughi; i nysv. trol. delvis litterärt lån från fvn. athugi] (†) omsorg l. intresse l. engagemang o. d.; jfr -hugsel. (Sveriges malmgruvor har) med synnerlig åthuga (blivit) skötte och handhafde. Verelius Herv. Dedik. 4 (1672). Björner Vols. 4 (1737).
(II 1) -HÄST. (numera mindre br.) vänsterhäst; motsatt: frånhäst. Weste (1807). Vid plöjning går frånhästen i fåran och åthästen på den orörda jorden intill. Fatab. 1925, s. 106. Cannelin (1939).
Spoiler title
Spoiler content