ÅVÄGABRINGA åvä3ga~briŋ2a, v. -ade, äv. -bragte, -bragt, -bragt (se för övr. BRINGA, v.). vbalsbst. -ANDE. Anm. Ä. språkprov med särskrivningar i tre ord har tolkats ss. osammansatt bringa med framförställd adverbiell bestämning o. hänförts till VÄG, sbst. 1 b αslutet.
(målmedvetet) få (ngt (eftersträvans- l. önskvärt)) att hända l. komma till stånd o. d.; åstadkomma; förr äv. (o. urspr.) med huvudsaklig (l. uteslutande) tanke på igångsättande av sådan handling; äv. med sakligt subj.; jfr BANA, sbst.1 4 c β, TILLVÄGA-BRINGA. En närmare concerterad plan hade .. kunnat åvägabringas med Ryssland. Höpken 2: 505(1758). Såsom ganska goda tecken till en förbättrad stångjernsberedning, kunna de många olika försök anses, hvilka under de senaste åren blifvit åvägabragte till åstadkommande af en fullkomligare härd-construction. Åkerman Stångj. 23(1839). (Männen) se kanske resultatet, men endast få af dem uppfatta de detaljer, som åvägabringa det. Idun 1890, s. 119. Nå, en stilla och välgörande revolt inom kvinnovärlden hade ju Fredrika Bremer avsett att åvägabringa, och den uteblev ej heller. VTid 1916, s. 157. Hanna kunde inte tänka sig att ta första steget till att åvägabringa en försoning. Sund LanthSon 379(1997).
