[fsv. ödha; jfr fvn. eyða; till ÖDA, v., l. möjl. (sidoform) till ÖDE, sbst.2]
(†)
1) motsv. ÖDA, v. 1, om förhållandet l. tillståndet att ngt är ödelagt l. härjat l. skövlat o. d.; äv. (o. möjl. urspr.) om handlingen att ödelägga ngt osv. (särsk. i ssgrna LANDS-, SKOGS-ÖDA); särsk. i uttr. å ödo, i sådant tillstånd; äv. motsv. ÖDA, v. 1 b: förintelse l. utplåning (anträffat blott ss. senare led i ssgn FOLK-ÖDA); jfr ÖDE, sbst.2 1. Iagh arme man sitter medh 6. små barn, på itt halfft magert Prästebohl, dhet iagh nidhrutit och werre å ödo emottogh. VDAkt. 1705, nr 4(1704). — jfr HUS-ÖDA.
2) öde l. övergiven plats; ödemark; äv.: lugnvatten; jfr ÖDE, sbst.2 2. Här medh i Norlandens öda, / Skole .. (folket) sökia sin föda. Messenius Disa 21(1611). Här och där förekomma små lunddälder vid ån, särskilt vid övre änden av de små ”ödor” eller lugnvatten, som längre upp ligga inskjutna i åns annars strida lopp. SvNat. 1926, s. 65.
3) motsv. ÖDA, v. 2, om (alltför) stor förbrukning av ngt, slöseri; i sht ss. senare led i ssgr. Örterna at strödha på Brädden på Faten, nämpnas intet offta (i kokboken), doch weet hwar och en wäl, at thet måtte wara aff samma slaghet som thet kokas medh .. annars är thet en ödha och fåfängt, och til intet nyttigt. Kockeb. A 3 a(1650). Den fattiga och sparsamma Smålandsbonden nytjar om sina hvardags måltider följande rim: Frukost är en öda (slöseri), / Davar är dagsens föda; / Middag är landsens sed. / Får jag ej Nattór blir det derved. Forssell o. AAGrafström 125(1833). Schulthess(1885). — jfr PAPPERS-, PENNING-, VED-ÖDA.
SAOB
