SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2023  
ÖRS œr4s, förr äv. ÖRSE, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(orse 1604. årse 1602. örs 1637 osv. örse 16091617)
Etymologi
[fsv. örs, ors; liksom fd., ä. d. ørs av mlt. ors, örs, etymologiskt identiskt med HORS, sbst.1; formerna på -e sannol. eg. l. åtm. urspr. dat. sg.]
(numera bl. ngn gg, i skildring av ä. förh.) om stridshäst; förr särsk. i sådana uttr. som sitta å örse, göra krigstjänst till häst; jfr HORS, sbst.1 slutet. Han skal sielf sittie å årse sine som lagh säger. SUFinlH 1: 192 (1602). The äga Rosstienist göra, och widerredo hafwa .. en wäl utrustat karl .. och ther till ett Örse. Lagförsl. 34 (1609). Han war then Riddaren raske, / Som främst kom på ett Örs. Bureus Nym. 11: 9 (1637). Hingst eller örs, fullgod att inmönstras till frälserusttjenst, skulle, enligt konung Magnus’ stadga af 17 Juli 1345, hafva ett värde af fyratio mark penningar. Möller Jordbr. 74 (1881).
Spoiler title
Spoiler content