publicerad: 1932
HORS hor4s, sbst.1, n. (VarRerV 51 (1538) osv.), ngn gg m. (Schultze Ordb. 1949 (c. 1755), WoJ (1891)) l. f. (Lind (1749)); best. -et, ss. m. l. f. -en; pl. =, ss. m. l. f. -ar (Almqvist AmH 1: 85 (1840), WoJ (1891)).
Ordformer
(hors (horss, horsz) 1538 osv. hårs (hårss) 1578 (: Hårsmynta)—1832 (: Hårsgök). hoss- 1655 (: hossaskaldra))
Etymologi
[fsv. o. sv. dial. hors, motsv. d. hors, ffris. hors, eng. horse samt, med gammal växling i ordningen mellan vokal o. konsonant, sv. dial. (Gotl.) russ, isl. hross, fsax. hros, mnt. o. holl. ros, fht. (h)ros, t. ross; av dunkelt ursprung. Jfr HORSA, sbst., ROSS, RUSS, VALROSS samt ÖRS]
(numera bl. ngn gg starkt bygdemålsfärgat) häst; i sht om sto. Mwle som född är aff en åsna och itt hors. VarRerV 51 (1538). Det är mitt ök .. jag rår ju göra med mitt hors hvad jag vil? Dalin Vitt. II. 6: 106 (1740). Wigström Folkd. 2: 175 (1881). WoJ (1891; angivet ss. gammalt). — särsk. (†) om stridshäst; jfr ÖRS. HH XVIII. 2: 54 (1688). Mellin Nov. 1: 162 (1865).
Ssgr: A: HORS-FIBLA. (hors- 1843 osv. horsa- 1751—1894) [sv. dial. horsafibla] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) örten Arnica montana Lin., hästfibla; förr vanl. i pl. Linné Sk. 48 (1751: Horsa-fibler, pl.; fr. Smål.). NormFört. 43 (1894). —
-GÖK. (hors- 1731 osv. horsa- 1910—1927. horse- 1640—1781) [sv. dial. horsagök; jfr d. horsegøg, isl. hrossagaukr; namnet givet på grund av fågelns gnäggande läte] (i sht bygdemålsfärgat l. folkligt) vadarefågeln Gallinago gallinago (Lin.) (Scolopax gallinago Lin.), enkel beckasin. Linc. (1640). Linné SystNat. 47 (1740). Fischerström Mäl. 163 (1785). Hör horsgökens surrande giga / och lärkornas små positiv! Karlfeldt Vildm. 21 (1895). Carlsson Dagsv. 36 (1927). särsk. (föga br.) bildl., ss. skymflig benämning på man. Lundegård DrMarg. 2: 188 (1906). Bondeson NAllmogBer. 17 (1910). —
-KONUNG. [sv. dial. horskonung (Öl.)] (†) örten Cynanchum Vincetoxicum R. Br. (Asclepias Vincetoxicum Lin.); jfr SVALÖRT, TULKÖRT. Linné Fl. nr 200 (1745; fr. Öland). Berndtson (1880). —
-MYNTA, r. l. f. (hors- 1578—1891. horsa- 1578—1884. horse- 1638—1739) [fsv. horsamynta] i sht bot. benämning på örten Mentha arvensis Lin., åkermynta (förr använd i medicinen), stundom på andra närstående arter av samma släkte, förr troligen äv. på närstående släkten; jfr HÄST-MYNTA. BOlavi 161 a (1578). Mentha Cattaria (d. ä. troligen Nepeta Cataria Lin.) .. Hårsemynta. Tillandz C 7 b (1683). ApotT 1739, s. 39 (om Mentha arvensis l. longifolia Lin.). Linné Fl. nr 481 (1745; om Mentha arvensis Lin.; fr. Smål.). Fries Ordb. 83 (c. 1870; om Mentha arvensis Lin.). WoJ (1891).
B (numera bl. starkt bygdemålsfärgat): HORSA-BLOMMA, r. l. f.
2) (†) i pl.: örten Arnica montana Lin.; hästfibla; jfr HORS-FIBLA. Henriksson Hledn. 16 (1890; fr. Västergötl.). —
-BÄR. (†) (bär av) växten Cratægus Oxyacantha Lin., hagtorn. Aspegren BlekFl. 36 (1823). Fries Ordb. 42 (c. 1870; fr. Blekinge). —
-FIBLA, se A. —
-GRÄS. [sv. dial. horsagräs] om örter av släktet Ononis Lin., särsk. arten Ononis arvensis Lin. Wahlenberg FlSv. 449 (1826; om Ononis arvensis Lin.). NormFört. 55 (1894). —
-GÖK, -MYNTA, se A. —
-SKALLRA, f. (†) = -SKÄRRA; uppvisat bl. ss. skymflig benämning på (bullersam l. pratsam l. skvalleraktig) kvinna. VRP 1655, s. 983. —
-SKÄRRA, r. l. f. [sydsv. dial. horsaskärra] skallra med gällt ljud vilken förr användes när man skulle driva l. hålla hästar (l. boskap) samman på betet; ”hästskärra”. LdVBl. 1890, nr 134, s. 3 (bland gåvor till Kulturhistoriska fören. i Lund). —
C (†): HORSE-GÖK, se A. —
-MYNTA, se A. —
-SYRA, r. l. f. växten Rumex Hydrolapathum Huds. (R. aquaticus Lin.). Franckenius Spec. C 2 b (1659). Serenius Iiii 3 b (1757). —
Spoiler title
Spoiler content