[fsv. öster; jfr d. dial. øst, fvn. austr (nor. dial. auster); avledn. av ÖSA, v.]
(†)
1) ösning l. utpumpning (av vatten l. annan vätska); särsk. i fråga om dels länsvatten i fartyg, dels vatten som ansamlats i gruva (i ssgn VATTEN-ÖST); särsk. i sådana uttr. som kunna hålla östen (uppe), kunna låta ösningen fortgå i den takt som fordras (äv. bildl., om upprätthållande av utbetalningar o. d.). G1R 6: 114(1529). Fruchter oss nog, att wij icke länger kunne holle tich (dvs. myntmästaren) så östenn vppe. G1R 16: 267(1544). (Galejan) war så läck, at hon intet kunde hålla Östen. Loenbom Upl. 1: 19(c. 1570). (Skutan) bleff så aff vågen sönderslagen, att the medh stor möda kunde hålla östen på henne. Gyllenius Diar. 200(c. 1670). — jfr PÅ-ÖST.
2) konkret, om ställe där vatten som avses att ösas l. pumpas ut ansamlas; i sht om ösrum på båt l. fartyg; jfr DURK, sbst.1 1. (Lat.) Sentina .. (sv.) thet rum som är nidhre på kölen, ther thet illaluctandes watnet församlar sig, Öst. VarRerV D 1 b(1579). At watnet stod öfwer 4 fot i durken eller osten. DeFoë RobCr. 13(1752). Östen på en båt som är Garnerad, är et ställe där man tager up en brädlapp, för at kunna ösa ut watnet med öskar. Dalman(1765). Auerbach(1916).
SAOB
