PÅ ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
(I 15 (c), III 2, III 2 b) PÅ-ÖMSA, -ning (Rinman). (†) lägga l. hälla på (ngt) på ngt o. därvid låta det pålagda resp. påhällda ersätta ngt annat som dessförinnan borttagits l. borthällts; ömsa o. därvid lägga l. hälla på (ngt nytt); ofta med tanke på mångfaldig upprepning av handlingen. Den som har blinda gyllenådern med svullnad och ömhet, bör .. (ha) Lenande omslag och ölost, som varma flitigt påömsas. Darelli Sockenapot. 159 (1760). Genom påömsningar af nytt Skedvatten .. löstes (det grå järnet). Rinman JärnH 1062 (1782). Fischerström 4: 308 (c. 1795). —
(I 13, 15, III 2, III 2 b) -ÖSA, förr äv. -HÖSA, -ning; jfr -öst. ösa (ngt) på l. över ngt, ösa på; äv. (särsk. i uttr. påösa ngt med ngt) med obj. betecknande det varpå ngt öses: gm ösning begjuta l. övergjuta (ngt med ngt); äv. i uttr. påösa ngt på ngt l. påösa ngt ngt. Broman Glys. 3: 222 (c. 1730: påhösas). Gåsen .. begiutes först med smör och sedan stadigt påöses med det som afrinner. Warg 211 (1755). Vatten .. påöses mångfalldiga blandade foderväxter, som sedan gifvas åt Boskapen. Stiernstolpe Arndt 2: 124 (1807). Lätt .. stybbe påöses ymnigare än ett tungt och sandigt. Svedelius Koln. 51 (1872). 4GbgVSH V—VI. 4: 66 (1903). —
-ÖST l. -HÖST, r. l. m. [vbalsbst. till -ösa o. ösa på] (†) eg.: påösning; anträffat bl. i konkret anv., om (mängd av) vätska som öses l. östs på ngt. Broman Glys. 3: 122 (c. 1730: påhösten). Thenna hete på-östen uti karet, måste väl med maltet omröras. Därs. —
(I 24 i η) -ÖVA. (†) i uttr. påöva sin överdådighet oppå ngn, utsätta ngn för övergrepp. ConsAcAboP 1: 228 (1646).
