[av mlt. övermātich, ssg av ÖVER o. mātich (jfr MÅTTIG), avledn. av māte (se MÅTTA, sbst.2); i y. språkprov sannol. (åtm. delvis) bildat till ÖVER-MÅTTl. ÖVERMÅTTAN]
(numera mindre br.) omåttlig (se d. o. 2) l. övermåttlig; äv.: oöverstiglig. Thenne öffuermåtughe clarheeten. 2Kor. 3: 10(NT 1526; Bib. 1999: överväldigande). Det skulle blifwa ett öfwermåttigt hinder för mig uti mina drygaste Ämbets göromål. VDAkt. 1776, nr 282. Då all öfvermåttig vidlyftighet bör undvikas. Skandia 1: 75(1833). Det är lätt att gripas av övermåttig fartglädje och då kan det sluta illa. GbgP 16/3 1980, s. 29.
