SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1893  
ABLATIV ab3lati2v, mindre ofta ab1lati4v (ablati´v Weste), r. (l. m.); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af lat. ablativus, adj. (näml. casus)]
språkv. en kasus i lat., fin. m. fl. spr. Rosenstein i SAH 1: 24 (1801). I sin ursprungliga betydelse betecknar ablativen ett hvarifrån i rummet. NF (1875). Anm. Stundom, i ä. tid alltid, kvarstår den lat. ändelsen -us. J. Bäckström Inl. t. fr. spr. 26 (1729). Sahlstedt Sv. gr. 37 (1769).
Ssgr: ABLATIV-FORM300~ l. 103~2. —
-ÄNDELSE~200.
Spoiler title