SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1893  
ADELSKAP a3del~ska2p (a`delskap Weste), n. (i bet. 1 m. Hambræus A 3 a (1620); L. P. Gothus Mon. pac. 364 (1628); Muræus 3: 37 (1648)); best. -et; pl. (i bet. 3) =.
Etymologi
[jfr d. adelskab, ä. t. adelschaft]
1) adlig värdighet.
a) eg. Bureus Suml. 35 (c. 1600). Pfaltzgreffuen hadhe giffuet Niels Dacke Adelskap, Skioldh och Hielm. Tegel G. I:s hist. 2: 188 (1622). Beropa sigh på sitt Adelskap. Rothovius 4 Pred. R 5 a (1645). Förvärcka sit Adelskap. Serenius (1741). Adelskapet .. innebär den förbindelse, at tänka ädelt. Höpken 1: 240 (1771). Ärfdt Adelskap. Kellgren 2: 139 (1788). Den ätt .., åt hvilken han .. förvärfvat adelskap. Rosenstein 1: 124 (1789). Både Adelskap och Kungamakt .. afskaffades. Atterbom 2: 202 (1827, 1854). Förlora sitt adelskap. Geijer I. 2: 128 (1832). Afsäga sig adelskapet. Beskow Lefnadsm. 104 (1857).
b) bildl. o. andl. Min siäl .. bijdar effter sin rette Himmelska Adelskap, hwilken ståår vthi föreeningen medh Christo .. Aff thenna siälennes Adelskap weta intet många Menniskior. Muræus 3: 37 (1648). Är .. icke förnuft .. ett vårt slägtes yppersta adelskap ..? Chydenius 354 (1778). Det poetiska språkets adelskap. Tegnér 6: 62 (1826).
2) (†) adel, adelsklass. Allom Aff Sweriges Adelz- och Ridderskap .. Helse. Girs Edelh. Föret. (1627). L. P. Gothus Mon. pac. 426 (1628). Biskoparne och Adelskapet i Danmark. Girs G. I:s hist. 38 (1630). Rijkzens Rådh och Adelskap. Därs. 210. Ling Riksd. 1527, 143 (1817).
3) (†) område, som af (simpel) adelsman innehafves ss. ärftlig förläning. I Grefwar hafwa Grefweskap, I Frijherrar Friherreskap och Adelen Adelsskap. RARP 4: 425 (1650).
Spoiler title