ADELSMAN a3dels~man2 l. 40~1 (a´delsman Weste), m.; best. -nen; pl. -män, ä. äfv. -männer.
Etymologi
[jfr d. adelsmand, ä. t. adelsmann]
1) man af adligt stånd. Sweriges Rijkes infödde Adelszmän. Tegel G. I:s hist. 2: 380(cit. fr. 1560). Riddere och Adelsman. Adelspriv. 1617, s. A 4 a. Född eller gjord til adelsman. Lind(1749). Föra sig up som en adelsman. Dens. Hans Kongl. Majt .. täcktes .. utnämna honom till Adelsman. Rosenstein 1: 44(1783). Geijer II. 3: 102(1834). — oeg. Adam war förste adels man. Sv. ords. A 3 a(1604). Folket lät han (Augustus) veta, .. att den fattigaste romare genom sin medborgarerätt vore adelsman. Rydberg Rom. d. 28(1877, 1882). — ordspr. När Adam grooff och Ewa spann, / Sägh, hwar war tå then Adelzmann? Girs Edelh. A 3 a(1627); jfr Schack-tafvels lek v. 1751—52 (i Sv. medeltids dikter o. rim); motsv. uttr. förekommer i lat. vers från 14:e årh. — Fråga, om kungen är adelsman, fråga om ngt, som år ställdt utom allt tvifvel.
2) man af adelns lägsta klass; äfv. Simpel adelsman. Grefvar, Fri-Herrar och Adelsmän. Dalin Hist. 1: 61(1747). Bruket (är), att adelsmän föra en, friherrar två och grefvar tre hjelmar (i vapnet). Schlegel o. Klingspor Her. 73(1874).
Ssgr (till 1): A: ADELSMANS-BARN301~2. barn af en adelsman. — (†) adlig yngling. Johannes Magni .. hade en hoop förnembliga Adelsmans Barn til Hoff-Junckare, Skäncker och Småswenner. Girs G. I:s hist. 64(1630). —
B: ADELSMANNA-TRO3010~2. [jfr fr. foi de gentilhomme, användt vid bedyrande] Dalin(1850). —
-ÄRA~20. Dalin(1850). Herr grefve! vid er adelsmannaära besvär jag er. Hedberg Glanskis 126(1878). — Anm. adelsmanna (eg. gammal gen. pl.) skrifves stundom särskildt o. är då snarast att fatta adjektivt.
