ADVERSATIV ad1værsati4v l. advær1-, l. 3002 l. 0302, adj.; -T, adv.
Etymologi
[af t. adversativ, fr. adversatif, lat. adversativus]
eg. motstridande. — språkv. uttryckande l. betecknande motsats l. inskränkning. Adversativa bindeordet men. Konjunktioner (kopulativa, disjunktiva och adversativa) sammanbinda ord i lika casus. Boivie Sv. spr. 90(1820). Samordnade .. äro: kopulativa .. disjunktiva .. och adversativa (motsägande) satser. Tullberg Sv. spr. 45(1836).
