SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1893  
ADVERSATIV (om uttal se föreg.), n.; best. -et; pl. =, l. -er.
Etymologi
[sv.(?) substantivering af föreg.]
språkv. (föga br.) adversativ konjunktion. (Koordinerande konjunktioner) äro af tre slag, och kallas Kopulativer, Adversativer och Konklusiver. Svedbom Satsl. 50 (1843).
Spoiler title
Spoiler content