SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AFFILA a3v~fi2la (a`ffila Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr d. affile, t. abfeilen]
— jfr FILA AF.
1) bortfila, gm filande borttaga. Affila kanter l. ojämnheter. Delimo .. Afffijla. Lex. Linc. (1640). Dalin (1850). — bildl. Dylika skrofligheter (i versifikationen) kunna lätt affilas. Tegnér 6: 308 (1837).
2) gm filande borttaga ngt från l. minska (ngt). Straffa Myntz förfalskare, och them som thet affijla eller affskafwa. Risingh Kiöph. 50 (1669). Om några tänder (i sågen) befinnas stå högre än de öfriga, måste dessa ”toppas” eller affilas med en fin, bred fil. Nordendahl hos Salomon Handb. 77 (1890). — gm filande jämna l. glätta (en yta). (Järnets) affilade yta. Almroth Tekn. 19 (1838). Dalin (1850). bildl.: Den gamla fransyska affilade och släthyflade poesien. Sturzen-Becker 1: 13 (1861). — utfila (till viss form). Blecket är affiladt, så att det gör en skärande kant. Berzelius Blåsr. 42 (1820).
3) fila i tu, medelst filande genomskära. När Ankare-tåg brister eller affilas. Publ. handl. 5: 2989 (1750). En fil, (hvarmed hans) .. kedjor lätt kunna affilas. Stagnelius 2: 86 (c. 1815).
Spoiler title