AFFIRA a3v~fi2ra (a`ffira Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (Dalin(1850)).
Etymologi
[jfr nnt. affiren]
sjöt. sakta o. jämnt gifva efter på l. släppa ut (ett tåg, i sht med vidfäst segel l. annan tyngd). Möller(1790). Slädtågen affyras. Pihlström 1: 1 (1796). (Då) affiras klyfversskot och mesan halas ut. Ekelöf 119(1881). jfr: Man affirar något på ett tåg af fruktan att det skall springa af. Nissen i NF 7: 89(1883). — jfr FIRA AF.
