AFFRYSA a3v~fry2sa, v. -er, -frös, -fröso, -frusit, -frusen (se för öfr. FRYSA). vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) (mindre br.) intr.: frysa bort, förstöras l. bortfalla gm frost. När Frostnätterna .. komma, tör .. Rågen affrysa. Rudbeck Atl. 2: 412 (1689). Valnöte-trän hade väl affrusit .., men åter upvuxit. Linné Sk. 61 (1751). Om hösten innan bladen affrysa, afskäras (plantorna). Lundström Trädg. 83 (1852). Sandahl i NF 15: 347 (1891). — gm förfrysning blifva förlamad l. obrukbar. Begge fötterna voro affrusna på honom. Björkman (1889).
2) (föga br.) tr.: gm förfrysning förlora (ngt) l. förlora bruket af (ngt). Affrysa händerna. Björkman (1889). Anm. Vanligare FRYSA (af sig).
