AFFÅNGA a3v~foŋ2a, v.2 -ade, äfv. -FÄNGA ~fäŋ2a. vbalsbst. -ANDE, -NING.
jäg. gifva dödsstöten [t. den fang] åt l. uppskära halspulsådern på (fälldt högdjur), sticka. Möller (1790). Så snart Elgen fallit, affångar man honom. d. ä. öppnar halsådrorne på honom, så att blodet får afrinna. Svederus Jagt 170 (1832). Affånga. Ihjelsticka ett djur med hirschfängare eller jagtknif — äfven: öppna halspulsådern å ett stupadt större djur för blodets aftappande. Hahr 545 (1866). — jfr HIRSCH-FÄNGARE.
