AFGÖRANDE a3v~jö2rande l. ~jœ2r- (a`fgörande Weste), p. pr. ss. adj. l. adv.
1) som afgör l. bestämmer ngt, ger l. fäller utslag. Vinna en afgörande seger. Afgörande skäl l. bevis. Ordföranden har afgörande rösten (dvs. utslagsrösten). Fatta l. taga ett afgörande beslut. Gifva ett afgörande svar. Ett par afgörande rapp. Thorild 2: 56 (1784). En sådan ande (som Luthers) .. måste nödvändigt på ett afgörande sätt gripa in i historien. Tegnér 3: 126 (1817). Det afgörande ögonblicket var inne. Dens. 3: 128; jfr KRITISK. Vid Breitenfeld .. stod det afgörande slaget. Dens. 4: 5 (1832). Vi .. tilltro oss att häröfver fälla ett afgörande omdöme. Schlyter Jur. afh. 1: 281 (1837). (Kavalleriet bör) taga afgörande del i drabbningarna. Hazelius Förel. 240 (1839). Man kan väl behöfva betänka sig .. innan man tager ett afgörande steg för hela lifvet. De Geer Hjertkl. 296 (1841). Denne fältherres kraftiga ingripande .. verkade afgörande. Carlson Hist. 1: 43 (1855). Upsala möte blef afgörande för Sveriges framtid. Odhner Lärob. 148 (1870). En afgörande vändpunkt. Därs. 147. Några röster mer eller mindre kunde blifva afgörande för valens utgång. Dens. G. III:s hist. 1: 25 (1885). — med bibetydelsen: bestämmande ngts art l. värde, i främsta rummet betydelsefull; väsentlig. Vissa, mindre afgörande kännetecken. Berzelius Kemi 2: 792 (1812, 1822). Den gamla .. tvisten om innehållets eller formens rätt att vara det afgörande inom konsten. Strandberg 1: 350 (1862). — jfr O-AFGÖRANDE.
