AFGÖRANDE (om uttal se föreg.), n.; best. -et; pl. -en (Lysander Faust 38(1875)).
vbalsbst. af AFGÖRA.— särsk. motsv. AFGÖRA II 2. I afgörandets stund. — mer l. mindre konkret:
a) i allm.: bestämmande, afdömande, utslag, beslut. Hvad som fordrar judicielt afgiörande. 2 RARP 3: 262(1723). (Saken) kom an på Hans M:tz eget godtfinnande och afgjörande. Nordberg 2: 7(1740). Högsta afgörandet i hvarje samhällsfråga sker .. på grund af det .. bestående statsskicket. Snellman Staten 6(1842). Afgörandet om krig och fred tillhörde .. folket. Palmblad Fornk. 2: 85(1844). Vettenskapens frågor blefvo hänskjutna till hans afgörande. Rydqvist i SAH 25: 35(1849).
b) bestämd utgång, resultat. Bringa saken till afgörande. Dahlgren S. arb. 4: 60(1830). (Underhandlingarna) fortsattes .., ehuru utan slutligt afgörande. Oscar II i VittAH 25: 28 (1863).
c) val l. vändpunkt af genomgripande betydelse; kris. Händelserna närma sig ett afgörande. Sveriges folk .. står (nu) inför ett afgörande. VL 1892, nr 265, s. 2.
Ssg (till a): AFGÖRANDE-RÄTT3100~2. Törneros o. Ljungberg Sv. o. lat. lex.(1843). (Kronprinsen) egde .. afgöranderätt, när de andra (regerings-)ledamöternas röster utfallit lika. Böttiger i SAH 52: 170(1876). De Geer Minnen 2: 6(1892). Anm. Stundom skrifves, trol. under inflytande af afgörande röst o. d., denna ssg (mindre riktigt) i två ord. Hvem egde i detta ärende afgörande rätt? Carlson Hist. 2: 149(1856).
