[af nnt. afhendigen, t. abhändigen; jfr ä. d. afhændige]
1) (nästan †) = AFHÄNDA 1. Ath thet slott bliffuer oss icke affhendiget. G. I:s reg. 11: 95(1536). Bör ingen .. sigh sielff sitt lijff affhändiga. Sparrman Sund. sp. A 6 a(1642). Dett .., som dhe Danske af wåre Förfäder .. hafwa afhändiget. RARP 4: 5(1645). The Land och Platzer, som .. äre bleffne .. Chronan Swerige affhändigade. Fredsfördr. 26 Febr. 1658, s. B 1 b. (Ej) du honom .. afhändige flickan. Johansson Hom. Il. 1: 275(1846).
2) (föga br.) = AFHÄNDA 3. Ett sådant gifvande, der gifvaren sjelf behåller, hvad han gifver, och der gifvandet sålunda innebär ett meddelande men icke ett afhändigande. Wikner Pred. 76(1872).
